Barnet socialiseras in i sin kultur med hjälp av förväntningar menar Liedloff i sin bok Kontinuumbegreppet. Vad är det hon menar?

Grundtanken är att barn föds som sociala varelser som vill lära sig vad som är rätt beteende i den grupp de föds in i.

De uppmärksammar därför noggrant sin omgivning och gör sitt bästa att följa de förväntningar som de upplever ställs på dem.

Förväntningar förmedlas till barnet genom att vuxna talar om vad som gäller, men framförallt mer subtilt genom det sätt vuxna beter sig tillsammans med barn. Som exempel nämner Liedloff en förälder hos Yequana-indianerna i Sydamerika aldrig frågar sitt barn om det vill följa med någonstans utan bara går. Förväntningen hos föräldern är att barnet ska följa efter, vilket det också gör.

Liedloff menar att västerländska föräldrar ofta har negativa förväntningar. De tror inte att barnet klarar av saker eller kommer att göra det rätta. En förälder som inte tror på barnet förmedlar en negativ förväntning - och eftersom barnet alltid försöker uppfylla föräldrarnas förväntningar så gör barnet det negativa som förväntas av det. När föräldern sedan blir arg på barnet förstår inte barnet vad det har gjort fel - kommunikationen dem emellan fungerar inte då föräldern inte ser sitt bidrag till situationen.

Den negativa förväntningen förmedlas genom förälderns tonfall, kroppsspråk eller beteende. En västerländsk förälder som ska gå någonstans börjar först oftast med att fråga barnet om barnet vill följa med. Redan där finns en negativ förväntning att barnet inte vill. Sedan vänder sig föräldern ideligen om för att försäkra sig om att barnet verkligen följer efter - barnet tar detta som en förväntning att det faktiskt INTE ska följa efter. Och så uppstår en typisk västerländsk familjesituation - föräldern vänder sig om hela tiden, jagar efter barnet, undrar varför det inte kommer, osv.

Liedloff menar att barn gör allt för att införliva sina föräldrars förväntningar - och att största delen av det negativa beteende man ser hos barn har sitt ursprung i de förväntningar vi har på dem. När hon levde hos Yequanafolket i Sydamerika, noterade hon att de inte hade några negativa förväntningar på sina barn, och att det heller inte förekom trots, bråk eller fysiska konflikter. Hon besökte senare Bali och upptäckte samma sak där.

Som förälder kan man fråga sig - vad har jag för faktiska förväntningar på mina barn? Tror jag att de klarar av saker själva? Tror jag att de är sociala väsen som vill väl? När barnen uppför sig illa kan man fråga sig - har jag visat dem detta beteende själv? Eller någon annan? Förväntar jag mig ett visst beteende i denna situation?

Dialogen som då sker mellan förälder och barn kan också vara ett väldigt bra sätt för föräldern att lära känna sig själv bättre. Att fundera över sin egen barndom och de förväntningar som fanns då. Och kanske släppa på en del negativa förväntningar som man burit sedan dess.

av Cecilia Moen