Bebisar kräver vård och ompyssling och det finns många olika sätt att ge detta. Den här personliga berättelsen belyser hur man kan ge mycket under korta perioder eller lite grann hela tiden. Den visar också hur känsligt det här ämnet kan vara föräldrar emellan.

Besöket

Jag hade precis satt mig i soffan med bebisen i famnen och en bok och en kopp te bredvid mig när dörrklockan ringde. Det var min svägerska som kom på besök med sin lilla pojk på två månader. Jag bad henne att hämta sig en kopp te och sitta sig ner hos mig, men hon ville låna en spjälsäng för det var dags för hennes son att sova middag.

-Visst sa jag, det står en däruppe.

-Ska inte din son också sova nu?

-Visst, men han har det gott här. Så det är inga problem. Jag tänkte på den vackra sängen som stod däruppe i ett rum som aldrig användes. Mina föräldrar hade gett mig sängen inför första barnet - nu tre barn senare hade den kanske använts fyra gånger. Min man som aldrig läser om barnpsykologi eller oroar sig om vad som rätt eller fel plockade upp vår första dotter ur den när hon grät och la henne hos oss, och där har alla barnen sovit sedan dess. Det har vi som familj trivts bra med, och jag undrade alltid varför det retade min svägerska så mycket.

En stund senare kom hon tillbaka, men fick springa upp igen då det kom ett barnskrik. Hon kom ner igen, hämtade en skötväska och napp och försvann upp igen. Jag tog en slurk te och tittade ner på mitt sovande barn och såg på honom från den där speciella vinkeln som man bara ser när man ammar. Hans ögon rullade bakåt och jag visste att han snart skulle sova gott. Jag bläddrade lite i min bok och lät tankarna flyga omkring.

Min svägerska kom ner igen och la sig i soffan. -Vilken fin säng! Vad synd att den bara står där och dammar. Varför använder du den inte?

- Jag tycker att det är enklast att ha honom nära.

- Men skulle det inte vara lättare om han vande sig vid att sova i sin egen säng? Då skulle du inte behöva sitta här hela eftermiddagen. När hon sagt detta började hennes baby låta igen och hon gick upp en stund.

Jag lutade mig bakåt med min tekopp och kände hur min lilla bebis sög lite i sömnen, hans varma mjuka kropp tätt intill min. När min svägerska kom ner igen sa hon att hon hade lagt sin son på rygg och att han tittade på en mobil nu och verkade gladare. Min lilla sons rosenknopp till mun släppte taget och jag lyfte upp honom lite för att lukta på hans hår.

-Skulle han vakna om du la ner honom?

-Kanske, svarade jag.

-Hur får du någonting gjort? Behöver du inte tid till dig själv?

-Jag tror din son har vaknat igen sa jag.

-Jag ammade honom för en timma sen, klagade min svägerska. Han kan väl inte vara hungrig redan? Och så gick hon upp för trappan igen.

Jag strök min lilla pojke över håret och pussade på hans näsa. Han suckade med stor tillfredsställelse i sömnen. Jag la upp mina fötter på kaffebordet, lutade mig tillbaka, slöt ögonen och tänkte -Vad jobbigt jag har det som är så bunden vid mina barn.