Jag är inte ett äpple

Rebecka's huvud var täckt av små mjuka fjun vid sju månader. Vid åtta månader ställde hon sig upp på darriga ben och skrattade. Hon var min gull-unge, min lilla älskling, och sen bet hon mig.

"Aj!" skrek jag, mer rädd än skadad och instinktivt körde jag in ett finger mellan hennes tandrader. Hon grät och det gjorde jag också.

Vi promenerade i parken när hon låg i bärselen, hon lekte på en ullfilt när jag bakade, jag ammade och hon log, jag gullade och hon sträckte på sina små ben, tittade på mig med sina blåa ögon, slutade suga och bet mig igen.

"Nej!" sa jag, denna gång inte lika förvånad men fortfarande ganska arg.

Det här hände om och om igen, minst tolv gånger innan vi lärde oss två saker. Jag lärde mig att Rebecka fick en viss blick och slutade att suga en sekund innan bettet kom. Hon lärde sig att jag svarade alltid med att ta bort henne från det älskade bröstet.

Jag har blivit biten fler gånger, av fler bebisar. Så kärleksfullt jag kunde gav jag dem alla samma budskap: jag är en mamma - inte ett äpple.