En naturlig uppväxtplats

En del föräldrar väljer att inte ha sina barn på dagis, och kanske inte heller i den vanliga skolan. En fråga de då ofta får höra är: - Men den sociala biten då? Många av oss har ju fått höra att det är viktigt för barn att umgås med jämnåriga utanför hemmet. Men hur är det egentligen? Måste barn umgås mycket med andra barn för att lära sig de sociala reglerna?

Hur ser en naturlig social miljö ut enligt det nya synsätt om vad som är naturligt för människan? Barn ska ingå i en större grupp med människor, med kanske 15-20 vuxna individer av varierande ålder, plus en mindre grupp barn i olika åldrar. I denna grupp får barnet delta i det mesta som händer. Genom att barnet iakttar de vuxna i deras samspel med varandra lär sig barnet det sociala spelet. När barnet har själv blivit vuxet vet det hur det ska bete sig.

Egentligen är det inte så konstigt när man tänker på det. Vilka förebilder fungerar bättre än vuxna när ett barn ska förstå hur saker och ting ska göras? En vuxen som kan visa, eller ett annat barn som inte vet så mycket själv? Dagens stora barngrupper på t.ex. dagis, med få vuxna närvarande, är ju egentligen en väldigt konstruerad social miljö, där det kan skapas sociala regler som inte fungerar sedan i vuxenlivet. Att bara vara social med andra jämnåriga kan också verka begränsande, med följd att varje generation blir isolerad.

När människor inte lär sig de sociala grundregler som finns är de tvungna att lära sig det som vuxna, vilket kan vara både en lång och smärtsam process, eller så hamnar de utanför det sociala livet, och får svårt att skapa och upprätthålla djupa och varaktiga relationer.

I vår moderna splittrade tid ingår få familjer i en större grupp, men genom att ha våra barn mycket hos oss och låta dem delta i våra liv kan vi ändå ge dem "en naturlig uppväxtplats", där vi uppfyller deras behov av vuxna förebilder.

av Cecilia Moen