|
Jag sitter framför en hög med
tvätt som behövs sorteras och njuter av att få
vara ensam en liten stund. Bebisen ligger och sover. Jag tar
en välbehövlig paus - sena nätter och vak med
en nyfödd har tröttat ut mig totalt. Då kommer
plötsligt en tornado rusande.
-Jonatan! Snälla!
-Jag vill klättra på dig, ropar
han glatt.
Jag är så trött att denna
lilla kamp får mina ögon att tåra sig. -Du kan
väl titta på en video, mumlar jag. Jonatan hoppar
upp på mig, och det är sista droppen. -LÄGG AV
SA JAG! Jag skakar mig loss. Han landar snett och börjar
gråta.
-Maaammmaa! Vi gråter båda
två. Jag känner mig otillräcklig och skäms
över min brist på självkontroll. Telefonen ringer.
Det är en nära vän med tre egna barn. Jag berättar
hur frustrerad jag är.
Hon svarar: -Snälla Ann, du behöver
inte känna att du måste låta Jonatan hoppa på
dig så fort han vill. Du är så lugn och ger
så mycket till dina barn redan. Blanda inte ihop den goda
modern med modern-som-saknar-gränser.
-Men Jonatan är inte van vid att behöva
dela mig med någon. Han behöver bekräftelse att
jag älskar honom. Jag tror att han behöver fysisk kontakt,
invänder jag.
-Du har säkert rätt i att han
behöver fysisk kontakt. Men vilket är bättre i
det långa loppet? En mamma som låter honom klättra
på henne tills hon inte står ut längre och exploderar?
Eller en mamma som kärleksfullt sätter gränser
och därmed undviker att bli så stressad att hon inte
klarar av att vara konsekvent? Försök att hitta ett
mjukt sätt att säga till Jonatan att när du arbetar
är det inte dags att kramas.
-Jag har försökt, men han lyder
inte, sa jag. Och han behöver verkligen fysisk kontakt.
-Sluta då med det du gör och
ge honom en kram när det passar dig. Du kommer att hitta
ett sätt att säga detta till honom. Var inte rädd
för att sätta mjuka gränser.
Efter detta samtal för två år
sedan föddes "kramdags". Jag förklarade för
Jonatan (om och om igen) att -Nu är det inte kramdags, när
jag höll på med tvätten, diskade eller städade.
Eftersom jag visste att han bara klarade av att vänta i
två minuter på något, gick jag ner på
knä så fort jag var färdig med en uppgift och
frågade -Är det kramdags nu?
-JA! skrek han alltid och flög in
i mina armar. I början hade vi kramdags dussintals gånger
om dagen. Ibland kunde jag fortfarande explodera, men från
det att jag medvetet försökte styra och förebygga
genom att komma med kramar innan jag skulle göra något,
desto mer fick jag gjort.
Efter några månader var bebisen
större, syskonamningen var slut och de långa, vakna
nätterna förbi, men "kramdags" hade kommit
för att stanna. Vi hade blivit helt beroende! Den dagen
Jonatan vände sig mot mig, öppnade armarna och frågade
-Är det en kramdags nu? förstod jag att jag hade skapat
ett hem där det var tillåtet att visa sina känslobehov.
Vi har definerat alla sorters kramar. Hårda
och mjuka kramar, pytonkramar, och fången-av-pojken-som-älskar-dig
kramar. Dessa minnen finns bland mina tio-i-topp stunder som
mamma. Nu efter två år kramas vi inte lika mycket
som vi gjorde förut, men det är fortfarande fritt fram
att fråga -Är det kramdags nu?
av A.S. Goorhuis |