Bowlby hette en amerikansk psykolog som var bland de första att beskriva spädbarnet utifrån ett evolutionärt perspektiv. Läs om hans anknytningsteori här

Under de första 5-6 månaderna bygger spädbarnet upp en anknytning till sin(a) primärvårdare, enligt Bowlby.

För att bevisa Bowlbys anknytningsteori kom en kollega till honom på ett test som kunde mäta anknytning. Testet delade in barn i de med trygg anknytning och de med otrygg anknytning. Läs mer om testet och anknytningstyperna

Bortom Bowlby

Bowlby såg den trygga anknytningen som det normala och det önskvärda. Men en del biologer menar att Bowlby hade en begränsad bild av människan och hennes levnadsvillkor. De ställde sig frågan: istället för att se otrygga beteenden som en störning, kan inte dessa vara resultatet av en evolutionär anpassning?

D.v.s kan förhistoriska barn som överlevde dåliga odds ha haft vissa egenskaper som de sedan lyckades vidarbefodra till nästa generation och som med tiden selekterade fram en förmåga att hantera situationer som i Bowlbys modell kallades otrygg anknytning?

För idag anser man att människan saknar förmågan att lära sig vad som helst. Istället har det centrala nervsystemet formats av evolutionen att svara på sätt som ökar barnets överlevnadschanser och slutligen dess förmåga att föröka sig.

Bowlbys arbete visade att barn reagerar på seperation och återförening på vissa förutbestämda sätt. Rimligtvis borde dessa beteenden vara strategier som ökar barnets överlevnadschanser.

Bedömning av omvårdnaden

Apstudier där man sepererat mammor från sina ungar har visat att de ungar vars mammor hade börjat avvisa dem (tex genom att skära ner på digivningen) klamrade sig fast hårdare efter en seperation. Seperation pga olyckor och liknande gav däremot inte upphov till fastklamrande. Man konstaterade därför att även mycket små ungar kunde skilja på varför mamman försvunnit. En mamma som minskar på omvårdnaden utlöser strategier hos sin unge, medan en tillfälligt frånvarande mamma inte utlöser någon strategi.

En sådan strategi är raseriutbrott. De förekommer inte bara hos människan utan även hos bl.a chimpanser och babianer. Det tros vara en dramatisk beskrivning av ungens situation som är avsedd att få mamman att börja ta hand om det mera och det utlöses av seperation och minskad digivning.

Studier av gråt bland ammade spädbarn (gråtbeteendet är unikt för människan) har visat att gråt står i direkt relation till hur ofta mamman ammar, men också till hur snabbt hon svarar på barnet, dvs hennes lyhördhet är den avgörande faktorn.

Anknytningstest utförda i ett låginkomst område i Chile visade att så gott som samtliga underviktiga barn klassificerades ha en otrygg/ambivalent anknytning till sin primärvårdare. Även om detta beteende i dagens samhället inte alltid är funktionellt, kan man tänka att under förhistorien skulle ett ihållande gråt ha fått mamman att öka omvårdnanden, alternativt kallat på en annan kvinna att hjälpa till, alternativt ta över omvårdnaden.

Barnets beteende vid anknytningstest kan därför tolkas som en strategi barnet väljer utifrån dess upplevelse av den vård det får.

I den anknytning Bowlby såg som den optimala - den trygga anknytning - var barnet nöjd med sin omvårdnad och behövde därför inte ta till någon strategi vid moderns återkomst.

Vad betyder all den här kunskapen för föräldrar?

I vår moderna livsstil har många risker försvunnit. Men människans centrala nervssytem kan fortfarande uppfatta seperation som risk för bl.a. hungersnöd. Den biologiska forskningen på området tyder på:

• Det lilla barnets beteende speglar den egna upplevelsen av omvårdnaden.
• När barnet uppvisar klängighet, raseri eller avvisande beteenden är det tecken på att det upplever att något fattas det.
• Det lilla barnets strategier handlar oftast om en önskan om mer närhet och mer mat (amning).
• Impulserna till dessa beteenden kommer från en undermedveten nivå som inte går att resonera med.

av C Moen 

relaterad text: Att ge barn mer - personlig berättelse