Många av våra instinkter är i konflikt med vårt moderna samhälle. Anknytningsinstinkten är en sådan. Barn vill vara med sina föräldrar och andra nära vuxna. När barn saknar vuxna (något som evolutionen aldrig förberett dem för) vänder de sig till andra barn.

Anknytning gör föräldraskap lustfylld
Anknytning är drivmotorn bakom föräldrars lust att vårda sina barn (se också tidigare artikel Kärlek styr våra liv). När anknytningen är stark upplevs omhändertagandet som roligt istället för arbetsamt och föräldern lyssnar mer på sin egen intuition än på expertråd. Med anknytning kommer tålamod och förmågan att vårda.

Anknytning motiverar barnet att bli likadan
Anknytning är drivmotorn bakom barnets sociala instinkt. Barnet vill vara nära, lära sig från, kopiera och vara som de personer det har anknytning till. Alla föräldrateorier om hur man ska lära barn saker utgår implicit från att anknytningen finns där. Men vad händer om anknytningen saknas eller är försvagad?

Om detta har Gordon Neufeld skrivit i sin bok Hold Onto Your Children. Han menar att brist på anknytning till vuxna är den mest förbisedda faktorn bakom olika problem med barn. Arga, olydiga, distanserade barn samt mobbing, tonårssjälvmord och att skära sig själv är alla tecken på att barn saknar anknytning till vuxna. Denna trend började i västvärlden efter andra världskriget och har eskalerat de senaste decennierna. Det är ekonomiska drivkrafter som gör att föräldrar allt tidigare släpper anknytningen till barnet, och ju tidigare det sker, desto lägre ner i åldrarna ser man problem hos barn. Det beteende som kännetecknat tonåringar sedan 50 år tillbaka, har idag sjunkit så långt ner i åldrarna att en del barn "beter sig som tonåringar" redan i förskoleåldern. Detta beteende är en bi-effekt av bristen på anknytning till vuxna.

Barn står inte ut med tomrum
För barn är anknytning till vuxna livsavgörande. Vuxna ska fungera som en kompass och guide i livet. Med en vuxen i bakgrunden kan barnet vända sig ut mot världen och ta emot livet. Att tappas bort, att bli känslomässigt övergiven, är det värsta som kan hända ett barn.
Att leva utan anknytning är att leva i ett vakuum, i ett tomrum. Det är ett olidligt tillstånd för alla människor och för barn i synnerhet. De står inte ut och vänder sig instinktivt efter någon annan att skapa och upprätthålla en anknytning med. Och vad som har hänt sedan andra världskriget är att barn vänder sig till andra barn. Det är denna trend, som går allt längre ner i åldrarna, som är den egentliga boven bakom många av dagens problem menar Neufeld.

Jämlike-inriktade kontra vuxen-inriktade anknytningar

Att barn har anknytningar till andra barn är normalt och en del av barndomen. Men vad Neufeld menar har hänt i västvärlden är att jämnåriga barn har ersatt föräldrar som den primära anknytningen, den viktigaste anknytningen, den som förmedlar hur man ska vara, hur man ska göra och vilket värde man har som människa. Det optimala är att barnet först har anknytning till en person, primärvårdaren (ofta modern) sedan till ytterligare personer (ofta fadern) sedan till alltfler släkt och familjevänner och sist till ett antal barn. Anknytningarna bygger hela tiden på tidigare anknytningar där alla känner varandra. För barnet fungerar anknytningarna hierarkiskt, det som föräldrarna säger har större värde än vad farmor säger, som har större värde än det som andra barn säger.

Idag flyttar de flesta barn sin primäranknytning från föräldrarna till jämnåriga barn innan de nått vuxen ålder, menar Neufeld. Det vill säga andra barn blir de som förmedlar värderingar, beteenden och värde. En del flyttar över sin anknytning redan under förskoleålder, andra gör det under skolåren, andra i samband med att tonåren tar vid. En del barn pendlar mellan två primäranknytningar under en längre tid, och fungerar som två olika individer - en person i skolan och en helt annan hemma, innan de till slut flyttar sin primäranknytning hemifrån. Flyttningen av primäranknytning är något som sker på ett omedvetet plan dvs det är inget barn styr. Vad som styr är anknytningsbehovet. Eftersom man kan bara ha en primäranknytning vänder sig barnet emot den tidigare primäranknytning. Barnet börjar då visa anti-anknytningsbeteenden mot föräldrarna: bl.a. ovilja att vara tillsammans, ovilja till fysisk kontakt och ovilja att äta tillsammans.

Barn kan inte vara vänner på riktigt

Många föräldrar känner intuitivt att något är fel, att något gått förlorat, när barnet flyttar sitt anknytningsbehov till andra barn. Plötsligt vill barnet inte längre kramas, rullar ögonen när man pratar med det, ser otålig ut och vill helst bara vara med kompisarna. Olika experter och den allmänna opinionen gör gällande att barn behöver bästisar, behöver barn i sin egen ålder och att detta är ett viktigt steg i att seperera från föräldrar och bli vuxna. Men inget är mer fel, menar Neufeld. Barn behöver inga vänner, de behöver vuxna som lär dem hur man blir vuxen, hur man blir en människa som kan skapa djupa och varaktiga förbindelser som vänskap. Det är inte meningen att barn ska ersätta vuxna som guider i livet. Att barn har andra barn som primäranknytning är tvärtom farligt och stoppar barnets psykologiska mognad.

En sund och riktig seperation från föräldrarna sker när barnet är redo att stå på egna ben och vara en självständig individ med egna tankar. Jämlike-inriktade barn känns igen just genom bristen på individualitet - de måste klä sig lika, tala likadant och ha samma åsikter. De uttrycker en primäranknytning, inte mognad. Deras upptagenhet med kompisar är inte ett uttryck för tillfredsställande sociala kontakter, utan ett tydligt tecken på den "besatthet" man visar när man är inne i en stark primäranknytning: man vill vara tillsammans jämt, vara likadan och undvika dem man saknar anknytning till. Men sådana beteenden gagnar bara barnet om de uppvisas inom en föräldrar-barn anknytning. Till exempel ska instinkten att undvika andra skydda barnet från främlingar och motivera det att hålla sig nära föräldrarna/gruppen. Hos ett jämlike-inriktat barn gör denna instinkt mer skada än nytta när det får barnet att (omedvetet) börja undvika alla utanför den egna jämnåriga gruppen.

Barn kan inte få villkorslös kärlek av andra barn

Anknytning uttrycks på flera olika sätt, bl a genom viljan att vara fysiskt nära, att intressera sig i och kopiera den andres beteenden och önskan att bli sedd. Anknytning motiverar barn att se, lära sig från och vilja vara som vuxna. För barn känns det fel att röras vid, tilltalas eller bli tittad på av någon som det saknar anknytning till. Vuxna fungerar på samma sätt, fast de ofta förtrycker dessa känslor. Vi mår bäst och är mer oss själva, tillsammans med människor vi känner oss "hemma med" dvs människor vi har en anknytning till.

Brist på anknytning kännetecknas av ovilja till närhet, ointresse och viljan att vara annorlunda. När barn har andra barn som primäranknytning blir vuxna de som barnet slutar att lyssna på, kopiera och söka bekräftelse från. Det är det som är den stora faran med dagens trend. Barn kan aldrig få villkorslös kärlek från andra barn, de kan aldrig uppleva att anknytningen ger dem känslomässig tillfredsställelse. De försöker anpassa sig till en grupp som kan aldrig ge dem bekräftelse av att de duger. Primäranknytning till barn fördröjer barnets psykologiska mognad och det tar längre tid att bli vuxen.

När skolor startar program för att stoppa mobbing eller lära barn empati utgår de ifrån att det är normalt att barns självkänsla bygger på vad deras jämlikar tycker om dem. Men att kräva av barn att de ska ta ansvar för hur andra barn mår är att lägga ansvaret på helt fel personer. Mobbing och andra problem är inte grundproblemet utan det faktum att barn bryr sig så mycket om vad andra barn tycker om dem. Och det kan de bara göra när föräldrar har släppt primäranknytningen.

Anknytning gör föräldern mer tålamodig och mer "förälskad" i sitt barn. Anknytning gör att barnet vill vara nära, se likadan ut som den andre och lära sig från den andre. En funktionell instinkt så länge barnet har sin primäranknytning till en vuxen.

Primäranknytningen släpps med goda avsikter

Många föräldrar knuffar bort sina barn med goda avsikter, skriver Neufeld. Många tror att det är genom samspel med jämnåriga som barn får sina sociala behov tillfredsställda och uppmuntrar därför sina barn att spendera mycket tid med andra barn. Men signalen barn hör är en uppmuntran att röra sig bort ifrån föräldern. Barn som säger "jag är uttråkad" uttrycker en önskan om samspel, en önskan att vara tillsammans och stärka anknytningen. Föräldrar som svarar "ring en kompis" missar barnets signal.

Vad föräldrar behöver göra är lägga ner tid och energi på relationen med barnet. Precis som alla andra relationer behöver relationen till barnet ständigt förnyas. Om dagen börjar med att föräldern väcker barnet, lagar frukost och kör barnet till dagis/skola, utan att någonsin ta ögonkontakt och verkligen se barnet, blir det ett tomrum i barnet som måste fyllas. Vuxna kan hantera att en relation har en period där man inte hinner med varandra. Men barn har inte den stabiliteten, de behöver ses varje dag.

Att ta tid att umgås som familj, att varje dag bjuda in barnet, se och bekräfta det är enda sättet att hålla fast barnet i den viktiga anknytningen föräldrar-barn. Barn i en stark anknytning med en vuxen kan fokusera på att lära sig allt som behövs inför att bli vuxen, och har större möjligheter att hitta sig själva som individer när de närmar sig vuxen ålder.

Att föräldrar tar tillbaka sina barn, och håller fast vid dem, är dagens stora föräldrautmaning, menar Neufeld. Anknytning är något som egentligen ska upprätthållas intuitivt, men dagens samhälle gör att det är något föräldrar måste bli medvetna om och aktivt arbeta med.

Jämlike-inriktade barn sätter ingen press på oss att göra saker tillsammans, att vara involverade i deras liv, att lyssna till deras oro, att hjälpa dem med deras problem, att visa uppskattning för deras prestationer eller kommentera deras resultat. Jämfört med vuxen-inriktade barn verkar jämlike-inriktade barn mindre behövande och mer mogna. Med det höga värde vårt samhälle sätter på självständighet - både vår egen och våra barns - ser jämlike-inriktning ut som en bra sak.
[Men] Dessa barn kan släppa oss tidigare för de håller hårt i varandra. Långsiktigt kommer de vara mindre benägna att tänka självständigt, ta beslut själva, hitta deras egna mål och bli egna individer. Även om de första frukterna av jämlike-inriktning ser ut som mognad, ser vi allt för snart att de verkliga resultaten är barn som fastnat i sin utveckling. Att växa upp tar tid och en bra anknytning där äkta mognad kan ske. I vår post-industriella värld har vi så bråttom med allt. Vi skulle antagligen inte luras av den falska bilden om vi inte hade så bråttom att se våra barn färdigvuxna. (från Hold Onto Your Children, min översättn)

Gordon Neufelds tips för starkare anknytning

• Vid dagisstart, skolstart mm se till att barnet får en anknytning till en vuxen i personalen. Hjälp barnet genom att själv skapa en anknytning till denna person - genom att du själv hälsar, pratar och ler mot den nya personen blir den andre "godkänd" av dig och det underlättar för barnet. När du lämnar och hämtar är det optimalt om du hälsar på denna person, symboliskt för du över "föräldraansvaret" och tar tillbaka det. Är personen sjuk, kan det med vissa barn vara lämpligt att hålla barnet hemma också.
• Ge barnet en bild av dig att ha med sig, tex i ett halsband. Ha olika små rutiner som visar att barnet finns i dina tankar.
• Börja varje dag med att knyta an till barnet. Som exempel kan detta innebära att man säger godmorgon, tittar barnet i ögonen i och öppnar armarna. Men det behöver inte se ut så - alla har olika sätt att bjuda in andra.
• Var uppmärksam när barnet kommer och vill öppna sig, berätta om sig själv och sina tankar. Pga pressen från jämlike-inriktade barn måste barn visa sig osårbara i miljöer med många barn. Barnet behöver tid att vara sårbar och ha ont, tillsammans med dig.
• Lär känna ditt barns kompisar och lita på din intuition när det känns som ett annat barn "stjäl" ditt barn ifrån dig. Skär ner kontakten med detta barn - ersätt med dig själv.
• Lita på dina intuitiva känslor om det börjar kännas fel tillsammans med ditt barn. Ta ut semester och gör något tillsammans, bort från vardagsmiljön.
• Var tillsammans som familj ofta, eller tillsammans med andra som familjen har anknytning till. Lägg ner mycket energi på ritualer inom familjen, t.ex måltider tillsammans, firandet av födelsedagar, m.m.
• Skapa klara regler kring umgänge med andra barn men tänk på att du måste ersätta dem med dig själv. Vuxna som berättar att de som barn uppskattade att deras föräldrar "satte gränser" för det visade dem att föräldrarna brydde sig missar poängen i varför det kändes bra. Det är umgänget med föräldrarna som är det viktiga, inte reglerna.

av Cecilia Moen

Gordon Neufeld är en kanadensisk psykolog som forskat kring och skrivit flera böcker om barns psykologiska utveckling. Hans bok "Hold Onto Your Children" saknar det biologiska perspektivet och vilka biologiska beteenden som stärker anknytningen. En föräldraskap som innehåller mycket fysisk närhet genom bla amning och samsovning får mycket "gratis" och behöver förlita sig mindre på rutiner för att upprätthålla anknytning. En stark anknytning under småbarnsåren ger också helt andra förutsättningar för den fortsatta anknytningen. Men denna bok kan inspirera att stå på sig som föräldrar i takt med att barnet växer och man möter nya utmaningar i form av dagis och skola.