Jonathan, min först födda, föddes med en utväxt på tungan som var långsmal och hängde fritt. Den var ljusrosa och fäst på den bakre delen av tungan och låg ovanpå den. Sju olika läkare tittade på honom när vi låg på sjukhuset. En specialist var övertygad om min bebis saknade en körtel där den borde ha varit. Lyckligtvis hade han fel.

Som tur var, är jag en riktig envis mamma. Eftersom förlossningen inte blev som jag hade tänkt (hemförlossning som slutade med kejsarsnitt på sjukhuset) bestämde jag mig för att jag inte skulle ge upp när det gällde amning.

Det var jobbigt att få igång amningen. Jonathan fick ett bättre tag på vänster bröst än på höger bröst, kanske för att utväxten hamnade på ett bättre ställe där. Jag använde mig av en massa knep för att få honom till bröstet, bland annat en plasttutte på höger bröst.

Men det blev bara svårare. Jonathan skrek av hunger när han vaknade och klarade inte av att ta ett bra tag. Jag var desperat. Min man tyckte att vårt barn gick ner för mycket i vikt och hotade med att köpa ersättning om jag inte fick igång amningen. Jag ringde min bästa väninna och undrade om inte min man borde ta in på hotell i en vecka tills jag fått igång amningen. Jag tänkte lyckas oavsett hur helvetiskt det var.

Jag fick tag på en amningskonsult som gav mig tre bra råd. Hennes hjälp gjorde att våra problem löste sig på två dygn (och min man slapp åka bort).

1. Pumpa ut lite grann så att bröstet är mjukare och lättare för bebisen att komma till (min mjölk hade precis kommit in och brösten var hårda)

2. Släng bort alla hjälpmedel

3. Väck barnet lite tidigare än vad han vaknat av sig själv och lägg honom direkt vid bröstet. Bebisens omogna nervsystem känner bara igen hunger när det är som värst och vid det laget är bebisen så upprörd att det är svårt att komma till bröstet. Men om bebisen är trött och lugn är det lättare.

Utväxten visade sig vara harmlös. Den var ungefär lika stor som mitt pekfinger när den opererades bort vid fyra månader. Operationen var också en svår sak för oss att ta oss igenom eftersom stygnen på tungan gjorde det smärtsamt att amma. Han ammade inte alls de första tolv timmarna och sedan var det amma, gråta, amma, gråta, amma, gråta. Smärtan höll i sig i två veckor (första veckan var värst).

Vi fick också lära oss hur vi skulle göra för att få mer mjölk för min produktion hade minskat månaderna innan operationen. Anledningen till det var att utväxten växte precis som resten av Jonathans kropp och det gjorde det allt svårare för honom att få ett bra tag. Varje matning tog en timme och han spenderade allt mer tid vid bröstet. Hans viktuppgång stod still i veckor och veckan innan operationen gick han ner lite i vikt. Jag blev orolig då men hans vikt ökade efter operationen. Vi fick hjälp att öka min mjölkproduktion. Jonathan fortsatte sedan att amma i tre och ett halvt år. Han avvande sig själv och det var en såpass långsam process att jag har svårt att säga exakt när han slutade.

av A Goorhuis