Hjärnans tre delar

Hjärnan består av tre delar som successivt byggts ovanpå varandra under våra långa evolution. Innerst finns reptilhjärnan, som reglerar många kroppsfunktioner, bl.a. andning. När det här är den enda delen av hjärnan som fungerar, kallas man "hjärndöd".
Ovanpå den sitter den limbiska hjärnan. Den utvecklades när däggdjuren utvecklades.
Det som skiljer däggdjur från reptiler är att de tar hand om sin avkomma. Denna skillnad är mycket större än vad man kanske först tänker på. För att kunna ta hand om avkomma krävs en motivation att sköta avkomman, en förmåga till anknytning. Det är bl.a. detta som den limbiska hjärnan sköter.
Ytterst sitter neocortex, den nya hjärnan. Här sitter bland annat förmågan att kunna planera, symbolisera och resonera. Alla däggdjur har en neocortex, men människan har den största och mest utvecklade.

Den limbiska hjärnan

Omvårdnad, social kommunikation, förmågan att leka, att drömma m.m. finns i den limbiska hjärnan. Skador på den limbiska hjärnan gör att man inte kan ta hand om sin avkomma. Den här delen av hjärnan kan inte styras med viljan. Viljan (som sitter i neocortex) kan styra kroppens muskler att t.ex. ta upp en kaffekopp, men den kan inte styra vem man tycker om.

Förmågan att tala, att sätta ord på verkligheten, sitter i neocortex. Detta förklarar varför vi har så svårt att sätta ord på våra känslor, de finns helt enkelt i en annan hjärndel. Många gånger så viftar vi med våra händer för att försöka ge en bild av hur vi känner. Dessa kroppsignaler tolkas av den som lyssnar och ger minst lika mycket information som vad orden gör. För det är med den limbiska hjärnan vi samspelar socialt med varandra. Det är den limbiska hjärnan som "ser" andra människor, som är programmerad att tolka och svara på andra individer. Detta förklarar också varför människan kan känna samhörighet med en hund, och varför en katt kan "veta" hur matte mår. Alla däggdjur har en limbisk hjärna, en hjärna som skapar känslor och som tolkar känslor hos andra. Signaler som att resa ragg, visa tänderna, m.m. förstås tvärs över artgränserna.

Känslor och emotioner

Ur ett evolutionärt perspektiv ger känslor överlevnadsfördelar. Biologer kallar egentligen inte det för känslor utan emotioner. Emotioner kallas de impulser som den limbiska hjärnan ger upphov till. Känslor kallas de emotioner som neocortex blir medveten om. De flesta andra däggdjur är inte medvetna om sina emotioner - de kan t.ex. vid hot bli "rädda" och handla därefter, men de är inte medvetna om att de är rädda. Människan kan däremot vara medveten om sina emotioner, men en viktig poäng är att alla emotioner som finns i kroppen inte nödvändigtvis når medvetandet. Signalstyrkan från den limbiska hjärnan kan också vara olika stark - vid hot kan t.ex. en kraftig signal om emotionen "ilska" skickas till neocortex. Men som en pianoton klingar signalen av - den medvetna upplevelsen av "ilska" följs ofta av en upplevelse av "irritation". Båda är samma signal men i olika styrkor. Om en avklingande signal av ilska ligger i kroppen och kroppen åter hamnar i en hotsituation, så kan den nya "ilska" signalen både komma fortare och vara starkare. Detta förklarar t.ex. varför en person som är irriterad har s.k. kort stubin.

Den limbiska hjärnan tar emot information från vår yttre miljö (det man ser, luktar, hör, m.m. och där ingår information om andra människor) och från vår inre miljö (kroppstemperatur, hjärtpuls, matsmältningen, m.m.) och koordinerar dessa, tex genom att öka hur mycket kroppen svettas. Den limbiska hjärnan skickar signaler till neocortex som påverkar våra beslut. Den skickar också signaler som gör att vi t.ex. ler.

Neocortex med sin vilja kan upplevas som den del av hjärnan som bestämmer, men till stor del styrs neocortex av den limbiska hjärnan. Neocortex är inte vår mest utvecklade del av hjärnan, den är helt enkelt det senaste evolutionära tillskottet.

Men vi kan påverka våra känslor genom våra tankar. Den limbiska hjärnan använder sig av all information från både det yttre och det inre. Om vi medvetet tänker på minnen eller lyckas måla upp övertygande visuella bilder, kan de ge upphov till känslor.

Den limbiska hjärnan hos det lilla barnet är vidöppen för information om hur samspelet mellan människor går till.

Samspel - kärlek - lärs in

Den limbiska hjärnan är fullt utvecklad vid födelsen och har sitt eget minnessystem. Minnet fungerar så att neuroner "tänds" under korta ögonblick i mönster. Signalerna som skickas mellan neuronerna som "tänds" skapar ett "spår". Nästa gång signalen skickas med samma mönster blir spåret lite starkare. Med tiden så har spåret blivit en motorväg som påverkar nya signal utskick att ta samma väg.

Under spädbarnstiden är den limbiska hjärnan helt öppen för påverkan - det är då hjärnan ska lära sig hur samspel fungerar. Det spädbarnet upplever i samspelet med sina vårdare blir alltså etsat i barnets limbiska hjärna som information om hur samspel mellan människor ser ut. Samspelet bestämmer helt enkelt hur kärlek ser ut. Denna bild av vad kärlek är har man med sig resten av livet.

Men även efter spädbarnstiden är den limbiska hjärnan öppen för påverkan. När två limbiska hjärnor möts påverkar de varandra - allt från hur snabbt andningen sker, till hur mycket hormoner som släpps, eller hur sömnrytmen ser ut. Ju större anknytning man har till varandra desto mer påverkar man varanda. En människa kan inte ensam skapa sig känslomässig stablilitet - det kommer endast när man befinner sig nära andra som påverkar en på ett bra sätt.

Från födelse till död, är kärlek inte bara den mänskliga upplevelsens fokus, utan också livskraften i våra hjärnor som bestämmer över vårt humör, stabiliserar våra kroppssrytmer och förändrar strukturen i våra hjärnor. Kroppens fysiologi ser till att relationer bestämmer och ordnar våra identiteter. Kärlek gör oss till det vi är och till vem vi kan bli. (min översättning)

Denna text är ett mycket kort referat av boken A General Theory of Love av Lewis, Amini och Lannon, alla tre amerikanska psykiatriker, där citatet ovan har hämtats. Referatet ska fortsätta med hur samspelet/kärleken påverkar barnets framväxande personlighet.

av Cecilia Moen

Som beskrivits i del 1 är förmåga till anknytning det som motiverar däggdjur att sköta om sin avkomma. En del djurarter tillbringar mer tid med sin avkomma än andra. Allt tyder på att människan har en lång anknytningstid med sin avkomma och att anknytningar behövs för känslomässig stabilitet hela livet.

Hur känns en stark anknytning igen? Alla har sett en hund kopplad utanför en affär. Hälsar man på hunden är den ointresserad, hela dess varelse är fokuserad på att längta efter sin matte. När matte kommer ut är lyckan fullständig. Och först efter att ha förvissat sig om mattes närvaro kan hunden börja intressera sig för andra. Så fungerar den limbiska hjärnan när den är i en anknytning. Oavsett hur teknologisk vår värld blir, kan vi aldrig bli tillfredsställda av kontakter som sker genom telefoner eller internet eller med personer vi har en ytligare samvaro med. Vi är skapta för fysisk närhet med individer vi har en stark anknytning till. När vi lämnar det tillståndet väcks vår längtan och vårt sökande.

Den limbiska hjärnan påverkas av det förflutna och av andra

Som tidigare beskrivits, så bildas "spår" i hjärnan av de upplevelser barnet går igenom. Eftersom hjärnan minns på det sättet det gör, (nya upplevelser "sugs" in i väletablerade spår) har man som människa tendens att uppleva det man tidigare upplevt, höra det man tidigare hört. Lewis mm. kallar dessa spår för "attraherare" då de attraherar nya information till hjärnan att ta samma väg som tidigare information.

En annan sida av minnet är att varje gång en upplevelse tänder det spår av neuroner som minns en liknande händelse, så tänds även andra relaterad spår. Därför är alla upplevelser knutna till alla tidigare upplevelser man haft. Studier av barn som misshandlats visar att när de ser teckningar av arga ansikten, ökar deras hjärnaktivitet kraftigt.

Den limbiska hjärnan samspelar med andra, så vid mänsklig samvaro kan en limbisk hjärnas "attraherare" påverka den andra eller väcka nätverk av spår hos den andre. Detta förklarar varför man ofta kan känna sig på ett visst sätt i en viss människas sällskap.

Fysisk närhet stabiliserar nervsystemet

Det nyfödda barnet behöver limbisk kommunikation lika mycket som bröstmjölk. Långvarig seperation sätter ett outvecklat nervsystem i kaos, med sänkt andning och minskad puls som följd. Bebisar med en stark anknytning till modern har starkare och jämnare puls än de barn vars anknytningar är svaga.

Att vara inne i en stark anknytning som påverkar och stabiliserar kroppen är ett otroligt tillfredsställande tillstånd och något människan söker hela livet genom romantik, religion och kulter; hos äkta män och fruar, husdjur, fotbollslag och bowling klubbar och tusen andra mänskliga verksamheter som drivs av vår törst att upprätthålla förening. Under första tiden är limbisk påverkan inte bara lustfylld men också nödvändig träning. När en babys osäkra neurofysiologi faller under moderns stadiga rytm, lånar han först hennes jämvikt och sedan gör det till sig egen.

Spädbarn behöver sova i närheten av modern. Oavsett hur modern ligger, så visar studier att spädbarn vänder sig mot dem. Moderns komplicerade sömnhjärnrytmer bestämmer barnets rytmer. Spontant håller kvinnor jorden runt spädbarnets huvud vid hjärtat. Signalerna från moderns kropp behövs för barnets ofullständigt utvecklade system.

Nallar, även om de utrustas med tickande ljud som ska föreställa hjärtslag, kan aldrig ge barns ofullständigt utvecklade nervsystem samma stabilitet som en närvarande förälder.

Årtionden av forskning visar att barn formar unika, oersättliga anknytningar med specifika individer. Forskning på den biologiska sidan av anknytningar pekar på att det som gör anknytningen stark och unik är det neurologiska samspelet mellan föräldrar och barn. Med mycket få undantag så väcker inte andras barn den kärlek föräldrar känner för sina barn. Det är bara föräldrar som är motiverade att lära sig barnets alla signaler och som går in i ett limbiskt kreativt möte, som ger barnet sedan dess egen "kärleksdialekt".

Forskning kring hur dagis påverkar det lilla barnet är strött med problem. Pga samhällets struktur är dagis numera nödvändigt och en stor politisk fråga. Många forskare vill därför inte uttala sig i ämnet.

Om vi ber en förälder att fundera kring att den moderna livsstilen kan komma att beröva barnet en viktig limbisk ingrediens, ett neurologiskt vitamin, ett känslomässigt vaccin mot framtida sjukdom - då riskerar vi att väcka skuld och oro. Om vi låter frågan bero och tabubelägger den och föräldrar omedvetet berövar sina barn, mår alla sämre. - - -
Föräldrar som funderar på att stanna hemma med sina barn får istället höra ett avrådande kör från välmenande: du är klipsk, du är begåvad, vill du inte göra något med din tid? Undermeningen är tydlig: kärlek presterar ingenting, det gör inget av det som måste göras. --- vår kultur jämställer automatiskt en hängivelse till föräldraskap som en brist på ambition. Men i vilken mänsklig aktivitet skulle det kunna finnas mer ambition?

Samspelet avgör den framväxande personligheten

Den genetiska bakgrunden bestämmer till viss del barnets läggning. En del människor föds mer oroliga än andra, än del mer gladlynta. Men pga kvinnobäckenets form föds människan innan hjärnan har färdigbildats och det betyder att människor är mindre beroende av sina gener för sin läggning, än vad till exempel hundar är. Det är därför samspelet med föräldrarna under de första åren är det mest avgörande för den framväxande personligheten.

Barn behöver en guide för att tolka informationen som kommer från den egna limbiska hjärnan. Om ett litet barnet tultar runt och ramlar på baken, tittar det på sina föräldrar för råd - om föräldern visar oro eller rädsla kan barnet gråta, om föräldern ser road ut kan barnet le eller skratta. Barnet ser till föräldern att tolka händelsen, för barnet kan känna smärta och rädsla och besvikelsen, men kan inte mäta dem. Om barnet ramlar riktigt hårt, eller väldigt lite, så kan barnet bedöma det själv, men allt där emellan är svårt för barnet att tolka. En förälder med stark anknytning kan bedöma händelser som svåra eller lätta för sitt barn.

När barnet jämför vad det själv känner med vad det ser att föräldern känner så börjar det förstå sin egen inre värld. Paradoxalt innebär detta att ett barn som har en förälder som ser sitt barn men som aktivt avskyr det, far bättre än ett barn som har en förälder som inte reagerar i samspelet. Föräldrar som är borta stora delen av dagarna, föräldrar som reser bort och föräldrar som skiljer sig och lever på annat håll - alla dessa tillstånd resulterar i mindre limbisk tid tillsammans och då mindre limbisk påverkan.

Om barnet inte har påverkats och stabiliserats av annan limbisk aktivitet växer individen upp till en person som är osäker på sin identitet och som saknar verktyg att kunna anpassa sina känslor till situationen. Även mindre händelser kan försätta personen i stark stress och en sådan person faller lätt i oro eller depression, två tillstånd som har nått epidemiska proportioner i vår kultur.

En person som saknar limbiska verktyg att se andra blir tvungen att bedöma andra utifrån deras yttre. Trots att våra hjärnor är så fantastiska att vi som art har förmågan att känna igen en "själsfrände" på långt avstånd tror alltfler att det är enbart med det yttre vi attraherar andra. Smärtan över avsaknaden av kärlek gör också personen mer desperat och mer benägen att använda sig av droger och alkohol. Brist på anknytning till andra människor kan också leda till anknytningar till objekt och som vuxen, företag.

Enda botemedlet mot brist på anknytning är anknytning och därför fungerar terapier där klienten bygger upp en anknytning till en stabil och känslomässigt närvarande terapeut. Terapeutens teoretiska hållning däremot är av mycket lite intresse. Genom att med en stabil vuxen få möjlighet att lära sig ett nytt "kärleksspråk" förändras personligheten och nya möjligheter öppnar sig för individen.

Denna text är ett mycket kort referat av boken A General Theory of Love av Lewis, Amini och Lannon, alla tre amerikanska psykiatriker där citaten ovan (min översättning) har hämtats.

av Cecilia Moen