Den moderna synen på barnskötsel accepterades sent i Dalarna - här bar man traditionellt barn och ammade dem i flera år fram tills för bara ett par generationer sedan.

Dalarna hade en unik bondekultur med inslag av gamla traditioner från vikingatiden och ännu längre tillbaka. Som ett exempel kan nämnas att runskrift behölls längre i Dalarna än i något annat landskap och att vissa grammatiska böjningar härrör från forngotiskan.

Skräddar Karin, 1918, Sollerön. Foto: Karl Lärka/Mora Bygdearkiv.

Kvinnorna i Ovan-Siljan hade en stark ställning, de hade både röst- och arvsrätt och hade huvudansvaret för boskapsdjuren, en viktig inkomstkälla. De behöll sitt eget gårds- och släktnamn när de gifte sig och målade sina egna initialer på olika ägodelar, brevid mannens. På varje gård var det alltid en äldre kvinna som hade ansvar för liv och död - hon hjälpte till vid förlossningen och det var hon som gav det dödande "sticket" vid slakt.

Barnet bars i skinnbög

Min far föddes på Sollerön i början av 30-talet och minns att de fortfarande då bar barn i en s.k. bög (påse) i skinn. Kvinnornas händer var alltid upptagna med att tillverka något, och min far minns hur de vandrade fram med barnet på ryggen medan händerna snabbt och vant stickade eller spann.

Fru Anna Hagman och Rull Karin. Både foton från 1917, Sollerön. Foto: Karl Lärka/Mora Bygdearkiv. Bilder på internet är copyrightskyddade och får ej kopieras! 

Bögen tillverkades av läder som formades till en rund påse. Den hade ofta vackra utskurna mönster samt naggade kanter. Barnet lindades in i en filt eller ett fårfäll och satt då tryggt. Remmarna var i läder, ofta med påsydda vävda band. Remmarna hamnade bakom barnets huvud och framför dess bröst och hindrade att barnet ramlade ut. Barnets armar var fria och barnet bars alltid så att högra sidan var mot bärarens rygg.

En del var för fattiga för att ha en bög eller ansåg att den var för fin för att använda till vardags. Då bar man istället barnet i en enkel ryggsäck.
Bultband användes också i vissa delar av Dalarna. De vävdes av ullgarn och var ungefär 8 centimeter breda och cirka 3 meter långa. Barnet lindades först in i ett täcke. Sedan knöts bandet runt barnet och så bar man barnet på ryggen.

Man använde också en korg, en kass, till det nyfödda barnet. Traditionellt bar man barnet till dopet i korgen och barnet sov ofta i korgen den första tiden. Ofta fanns det i de vuxnas säng en liten hylla som korgen ställdes på.

När barnet vuxit ur korgen efter några veckor sov det brevid modern på natten men på dagen kunde barnet läggas i bögen som användes som en slags hängvagga. Bögen hängdes från en av stängerna så att barnet hängde någon decimeter ovan golvet. (Två långa stänger hängde parallellt med taket, en vid spisen och en över bordet. De markerade olika områden i stugan och användes också för att torka kött, bröd, mm.)
Det lilla barnet följde med modern ut på fältet när hon arbetade. Då kunde hon ta av sig bögen och hänga den i ett träd i närheten. Men barnet bars inte bara av modern - andra kvinnor på gården hjälpte till att ta hand om den lilla.

Amning

Man tillämpade fri amning, dvs barnet fick dia när det ville. Det var vanligt att amma barn i 2-3 år, men amning i dubbelt så många år kunde förekomma. Kvinnorna trodde att amning fördröjde nästa graviditet. Det normala var att avbryta amningen när man blev med barn, men även barn med småsyskon kunde dia ibland.
En tro i norra Dalarna tycks ha varit att modern inte skulle avbryta amningen förrän hennes mjölk sinade eller barnet blivit så stor att det skämdes för amningen. Men en del avvande barnen tidigt - då tog man oftast till olika medel för att få bröstvårtan att smaka illa. Man använde bl.a. tjära, sot och salt.
Man trodde också att så länge barnet ammade så kunde barnet påverkas av moderns känslotillstånd (detta gällde även under graviditeten). Modern skulle helst var lugn och glad, då blev barnet också det. Om modern hade starka känslor, skulle hon mjölka ur lite först innan barnet tog bröstet. Man använde också bröstmjölk mot diverse hudproblem i många gårdar.

av Cecilia Moen