|
Höftledsluxation innebär att
höften vill glida ur led. Ledhuvudet ("kulan")
ligger utanför ledpannan (skålen). Det beror på
att ledpannan inte är tillräckligt utvecklad - den
kan vara grundare än den ska vara eller så kan den
vara formad på ett felaktigt eller otillräckligt sätt.
En del barn föds med fullt utvecklad höftledsluxation,
kanske beroende på hur de legat i magen hos mamman. Men
det vanligaste är anlag till det, dvs att barnet kan utveckla
höftledsluxation. Oftast är det ledpannan som är
för grund. Det heter då att barnet har höftledsdysplasi.
Men ledpannan kan också skadas av
att benen hos en nyfödd sträcks ut för hårt.
När benen är böjda och vinklade ligger "kulan"
rätt i pannan. Men när benen sträcks ut kan "kulan"
trycka mot pannan, som vid födelsen är fortfarande
mjuk. Trycket kan ge skador eller motverka att pannan växer
färdigt. Man vet att det är vanligare hos barn som
föds med fötterna före, kanske för att läkaren/barnmorskan
då drar i benen. Man vet också att det var vanligare
förr när nyfödda hölls upp och ner då
de skulle vägas, berättar Evelin Krikilionis i sin
bok Ein Baby will Getragen Sein (En baby vill bli buren).
|
En två dagar gammal baby i
famnen. Ryggen är rund och benen är uppdragna och särade. |
I många kulturer, bland annat vår,
har man svårt att acceptera den nyföddas runda gestalt,
med böjd rygg och böjda ben. Man vill gärna dra
ut barnet, få det rakt, med raka ben. Men att göra
så kan alltså skada barnet. Kirkilionis skriver om
en studie av kanadensiska indianstammar som traditionellt band
fast sina spädbarn mot s.k. bärbrädor, där
barnet hölls med raka ben. Över 12% utvecklade höftledsluxation.
Hos samma stammar som övergav det traditionella bärsättet
var siffran endast 1%. Detta belyser att ärftliga anlag
kan finnas, men att mer krävs för att barnet ska utveckla
det.
Den japanska läkaren Nagura skrev
redan 1940 om detta sammanhang. I Japan vid förra sekelskiftet
var förekomsten av luxation nästan obefintlig. Men
i början av 1900-talet började man efterapa det europeiska
sättet att ta hand om barn och då började denna
sjukdomsbild öka. Istället för att behandla luxerade
höfter på det europeiska sättet - genom att hålla
benen stilla på plats med hjälp av någon anordning
eller genom operation - började Nagura uppmana föräldrarna
att bära barnen på det traditionella japanska sättet,
vilket gav lika bra resultat.
När barnet bärs med uppdragna
särade ben, hålls ledhuvudet på rätt plats
naturligt, utan att någon belastning av ledpannan sker.
Naguras "behandling" visar att bärandet inte bara
har en förebyggande verkan, utan även en terapeutisk
verkan, skriver Kirkilionis. Idag är bärande ett erkänt
behandlingssätt i Tyskland. |