Oftast söker man psykologhjälp när livet inte fungerar, när man lider av känslomässig stress och inte vet vad man ska göra. Man söker en "expert" - någon som kan få en att bli "bättre".

Denna attityd av hjälplöshet är en följd av den sjukdom som plågar oss - en oförmåga att helt känna efter och lita på den egna visdomen. Denna brist på självtillit, denna känsla av att man inte vet (men att någon annan gör det) är det sorgliga resultatet av det auktoritet som finns i den neurotiska familjestrukturen med dess förtryck av det unga jaget.

Alla organismer drivs av en inre intelligens att ta emot eller rata det de behöver i omgivningen, vare sig det handlar om mat, vatten eller kunskap. Ingen organism är som ett tomt glas som kan fyllas med vad som helst. Ett träd kan inte äta kött, en hök kan inte äta ljus. Från tillblivelsens ögonblick växer människobarn enligt en inre schema - en inre auktoritet.

I vårt samhälle tvingas vi att tro att den inre auktoriteten gäller endast för vuxna individer och att barn är tomma ark på vilka den vuxne "experten" skriver. Så är det inte. Barn är organismer, som i likhet med alla andra organismer, växer genom att följa de strukturella behov som ingår i deras system - att samla mat, kärlek och kunskap på sin väg. Naturens avsikt är att föräldrar ska hjälpa genom att erbjuda möjligheter och beskydd så att barnets behov kan bli tillgodosedda.

Inre auktoritet skapar demokrati - den inre demokratin av organ och vävnader som arbetar tillsammans och den yttre demokratin av människor som lever i familjer och samhällen tillsammans. Det är en kraft som finns i varje individ och som delas med alla andra, vuxna som barn.

Yttre auktoritet å andra sidan, skapar ett auktoritärt system, där en person eller grupp tvingar kunskap och aktiviteter på andra, oavsett den andras behov. Det är en kraft som ett fåtal håller i.

Trauma orsakar neuros, ett tillstånd där den tänkande hjärnan är avskild från känsloupplevelser och minnen som finns både i hjärna och i resten av kroppen. Den naturliga "demokratiska" kopplingen och samarbetet mellan alla celler och system i kroppen är störtad. Den tänkande delen av hjärnan styr organismen på ett ryckigt sätt. Det är ett sjukdomstillstånd, ett tillstånd av "hjärn-auktoritet".

Neurotiska människor skapar kontrollerande auktoritära familjer och andra onaturliga tvingande sociala strukturer som för vidare ett mönster är som är ur balans.

Tecknen på ett auktoritärt system är tydliga - överlämnande av makt, godkännande och förnekande av de inre behoven och den inre visdomen i den enskilda organismen.

Som barn i detta sjuka system tilläts vi inte att följa våra egna impulser och tvingades jämt av auktoritära "experter" (föräldrar, lärare, mm) att vrida det egna jaget ur led för att göra saker på deras sätt. Detta vansinne går emot alla organiska system som finns på jorden och orsakar mycket sjukdom, både känslomässigt och fysiskt, både på det personliga planet och det globala planet.

- Gör inte så, gör så här.
- Det är inte bra.
- Det var dumt.
- Gråt inte.
- Skratta inte så högt.
- Skärp dig!
- Gå på toaletten, när jag säger till dig att göra det!
- Du kan inte vara hungrig, du åt ju nyss.
- Du har ingenting att vara ledsen över.
- Sitt still.
- Fattar du inte?
- Nu ska jag lära dig ...

Det här är inte bara otrevligt utan det orsakar också sjukdom. Försök att behandla en amöba på detta sätt, eller ett träd. Det är inte vettigt, det gör stor skada och det är inte funktionellt, är det minsta man kan säga om det.

Som människobarn som försöker mogna under denna tvingande regim känner vi oss både känslomässigt och fysiskt sjuka. Som vuxna, tack vare denna destruktiva träning, fortsätter vi att gå i samma hjulspår genom att söka upp experter som ska åtgärda det som vi har fått tillsagt oss är fel på våra hopplösa, usla, dumma jag. Vi har tvingats tro att det vi behöver är mer expert information utifrån när det faktiskt är så att vi behöver mer expert råd inifrån.

Svaret på vår sjukdom? Att vara våra egna experter. Att välja sunda och pålitliga medhjälpare som skyddar oss från tvång och stödjer oss att vara oss själva. Att följa våra känslor och kroppsförnimmelser som härrör ur vår egen inre visdom. Att bända oss ur den smärtsamma formen auktoriteter och experter tvingat oss in i.

Att vara sanna mot oss själva.