"...Jag väntade visst millioner år på denna enda minut." Erik Lindorms ord sammanfattar väl den känsla som infinner sig i samlivet med min dotter. Jorden har återigen börjat värmas upp och livet återvänder till våra nordliga breddgrader.Vinterns slummer är över och solensstrålar initierar det naturliga kretsloppets skiftningar. Mammaledigheten har förändrat min annars så linjära tidsuppfattning, vilken har ersatts med ett cykliskt seende på tid och rum. Dag och natt vävs in i varandra, och vi styrs av basala behov som sömn, mat och närhet. Armarna tröttnar vartefter kilona på min dotter ökar. Rund, glad och däst efter all den närande mjölken somnar hon vid mitt bröst.

"Jag lever, jag lever.." skriver Lindorm vad kan då mig saknas. Trots den obeskrivliga kärleken till min dotter, den gemytliga rytmen under dag och natt så fattas det mig något. Kasten mellan arbetslivets sociala individ och modersrollen har lämnat mig kluven. Det finns en längtan efter samvaro, arbete och prat med andra vuxna, en längtan som växer sig allt starkare med månaderna. En tanke baserat på en kollektiv minnesbild av kvinnan/mannen som arbetar med barnet tätt knutet intill bröst eller rygg. En symbios av den sociala individen och mamman/pappan. En önskan om utplånande av livets alltför snabba skiften, en önskan om en rytmisk livslinje där barn blir en naturlig del av livet. Att få bli ny men ändå stanna kvar.

Så förverkligas detta i min kombination av universitetsstudier och samvaro med min man och min dotter. Att läsa tillsammans är och har varit, för oss, ett underbart sätt att få hela kakan och samtidigt äta upp den. Vi umgås, stimuleras och bär som alltid med oss närheten mellan varandra och mellan vår roll som föräldrar och barn. Som en sol har hon skinit upp de tråkigaste föreläsningssalar. Barn har en sällsynt förmåga att rasera de hårdaste murar som kan finnas i det sociala rummet mellan vuxna. Min sommar, den första med min dotter, ser ut att bli så härlig som en sommar bara kan vara. Ja, jag väntade visst millioner år på denna enda minut.

av Linda

Är det värt det? Har du fått höra av en släkting att långtidsammade barn blir sexuellt störda? Har du fått ett telefonsamtal från en vän som kallat dig för självisk för att du planerar en hemfödsel (det är ju riskfyllt, det vet ju alla...)? Har du varit med om att en släktträff förvandlats till ett polisförhör för att du inte vaccinerat dina barn enligt schemat?

Är det värt det när människorna runt omkring dig inte stödjer det du själv tror på? Är det värt smärtan? Tårarna? Är det värt det att fortsätta ändå, även om risken finns att du har fel?

Det är det! Vi har tre glada, harmoniska barn. Jag har blivit starkare. Det stöd och tolerans som jag behövde för sex år sedan, behöver jag inte längre. Jag vet att jag kan överleva utan det. Jag tillbringar mindre tid med att försvara mig och mer tid med att bara vara och göra. Släkten har börjat acceptera vad vi gör, även om de inte håller med oss. En del ser t.o.m. fördelar i några av våra val. Nuförtiden klipper svärmor ur tidningsartiklar om långtidsamning och skickar till mig.

Att lyssna på mina egna instinkter gav mig den styrka och klarsynthet jag behövde de första åren och ger mig den styrka och målmedveten jag behöver för framtiden

Om jag kunde göra om allting, skulle jag göra exakt likadant.

av D.T.