Intresset för detta perspektiv har Ljungberg alltid haft, ända sedan barndomens känsla av att inte hans egna upplevelser och annat kunde förklaras. Det var i och med att han reste och kom i kontakt med ett annat sätt att leva som bitarna föll på plats.

Samspelet kräver lyhördhet
Barnet och de som vårdar barnet, samspelar med hjälp av olika signaler och beteenden som ska tillfredsställa barnets olika behov. Samspelet är viktigt, det gör att barnet känner sig hört och sett. Det moderna samhällets stora fara ser han som att omgivningens krav gör att man inte lyssnar på barnets signaler.
— Samhället är uppbyggt runt rutiner, där barnet inte får plats. Därför måste man anpassa barnet till samhället.
Men det är inte bara omgivningens krav som gör att föräldrar är mindre lyhörda för sina barn, menar han.
— Det finns mycket forskning som visar att konflikter med barn, som väcker obearbetade trauman, gör att man tar avstånd från barnet och inte svarar på barnet.

Varför motarbetar samhället våra biologiska beteenden?
— Det finns en önskan om att bortse från biologi för att vi skall bli mer flexibla, mer anpassningsbara, menar Ljungberg. I sin bok beskriver han hur samhället förr tvingade de lägre klasserna att lyda genom hot och tortyr. Idag menar han att den tidens svärd är numera symboliskt omvandlat till föräldraskapet och att "god uppfostran" är att få välkapitulerade barn som gör det som de ska göra.

— Om man ska ha en chans att komma till rätta med detta, är första steget att se det som det är, utan skygglappar. Och det är det jag försöker göra.

Vad händer om man försöker göra annorlunda?
Alla bär med sig sitt ursprung och kan försöka hitta tillbaka till det. Tyvärr kan det dock betyda att man blir utesluten ur gemenskapen, menar Ljungberg.
— Arbetet att återgå till sig själv är ett stort steg att ta, det är inte så att man får den stora befrielsen, utan omgivningen kommer att motarbeta en, tyvärr.
— Man ser en värld som man försöker berätta för andra, tror att man varit med om den, men de enda svar man får är avundsjuka och misstro och missnöje, och det är det man får räkna med.

— Det är frågan om vad är värt i livet, det är ett filosofiskt ställningstagande, vad för typ av liv man vill leva? Vill man vara en medlöpare som springer omkring med inskränkta förmögenheter och dör olycklig? Eller vill man leva med den potential man trots allt har, även om det är svårt i det lilla, men i det långa loppet så är det att leva.
— Men detta är ju bara den ena delen, den ena sidan av det man möter. Man kommer också möta uppskattning, värme, deltagande, empati förutom hjälp och stöd. Det som jag tycker är viktigt är att man inte enkom ska tro att bara för att man är mer trogen sitt inre, sina känslor, kommer allt att lösa sig. Detta är bara början, det gäller sedan att också försöka hitta ett liv, en livsföring i vilken man kan känna sina känslor och använda dem praktiskt och att lära sig stå emot påtryckningar i alla dess former.

Hur mycket fysisk kontakt får spädbarn i traditionella samhällen?
— Så länge barnet inte kan krypa så är barnet i kroppskontakt. Sedan är barnet i famnen eller i närheten på marken.

Hur ser du på de påstådda riskerna med att sova med barn?
— Om det är föräldrar som är fysiskt friska, inte röker eller dricker sprit, så är det ingen risk att sova tillsammans. Föräldrar i alla kulturer har sovit med sina barn.

Om att "sätta gränser"
— Barn föds med väldig inneboende kraft. Barn tar ju för sig. Det gäller att hitta en avvägning mellan en gränssättning från föräldrarna som ska socialisera barnet, men inte på ett sånt sätt att barnet tvingas till kapitulationer. (Kapitulationer är när det egna jagets behov och önskningar får ge vika för yttre påverkan, se tidigare artikel)
— Naturfolk lever inte utan regler, fri uppfostran existerar inte, då får man bara barn som inte kan fungera socialt. Man måste lära sig respekt och umgängesregler.

Föräldraroller?
— Ser man det från det perspektivet jag har, så kan man se att barnet växer upp i ett nätverk. I det nätverket finns olika pusselbitar. De olika bitarna gör olika saker, vid olika tillfällen, beroende på barnets ålder.
— För det riktigt lilla barnet är mamman den som är nära barnet, och står för omhändertagande värme, amning. Pappan är mer pusselbiten som finns runtomkring som ger mamman möjlighet att vara med barnet. Sen när barnet behöver frigöra sig från mamman finns pappan där som barnet kan vända sig till. Sen blir pappan bas för den vidare utvecklingen till självständighet.
— Det finns en idé om att mamma och pappa är utbytbara idag, eller kan ha exakt samma roller, men jag tror inte på det.

Läs också en intervju med Tomas Ljungberg om amning på amningsidan.

av Cecilia Moen