Tomas Ljungberg försöker beskriva människans naturliga beteende, främst genom kunskaper från biologi och evolutionslära. Hur vi fungerar idag kan inte stå som modell för vad som är det biologiskt ursprungliga. I vår kultur finns inte mycket plats för det ursprungliga, det naturliga.

— Mitt primära intresse är inte att tolka det vi gör här och nu biologiskt, utan mera se det som att vi idag lever i ett samhälle där våra biologiska behov inte riktigt får plats. Det finns en önskan om att bortse från biologi för att vi skall bli mer flexibla, mer anpassningsbara till teknologins och politikens fromma.

— Amning är en av de saker vi bär med oss biologiskt, som man har försökt städa bort, vilket man har inte lyckats så bra med.
Tomas Ljungberg menar alltså att det finns ett antal beteenden som tillhör vår djurart. Om vi försöker förändra eller ta bort dem så uppstår problem och ohälsa. En kultur kan ända medvetet välja bort de behov vi har för att prioterera medgörlighet hos individen. Barn som inte ammar är lättare att separera från modern, t.ex. Tidig seperation gagnar det moderna livets krav på arbete utanför hemmet.

Amning är en del av det biologerna kallar för människans ”ungvårdnadsbeteenden”, dvs en del av hur vår art behandlar sin avkomma. Människan är anpassad till det som kallas ”kontinuerlig digivningsstrategi” förklarar Tomas Ljungberg i sin bok Människan, kulturen och evolutionen. Det betyder att mjölken är mindre fet och mer utspädd än hos en del andra däggdjur. Sugandet sker långsammare och barnet kan också sitta långa stunder med bröstvårtan i munnen utan att egentligen suga. Om barnet blir rädd eller oroad söker den ofta tröst hos modern och kan då stoppa bröstvårtan i munnen.

Man menar att för djur som använder sig av denna digivningsstrategi är ungens kontakt med bröstet en del av den sociala kontakten mellan mor och barn. Att människan har denna strategi vet man utifrån jämförelser av bröstmjölkens sammansättning, barnets sugteknik och jämförelser med andra arter.

Tomas Ljungberg skriver också om en mätning från ett naturfolk som visade att spädbarn tog bröstet i munnen flera gånger i timmen, några mintuer varje gång. Den bilden överensstämmer med de förutsägelser man gjort utifrån forskning.

— En av de stora farorna i det moderna livet är att omgivningens krav gör att man är mindre lyhörd för barnets signaler. Man ska inte själv bestämma någonting, utan göra det i samspel med barnet, lyssna när barnet vill bli ammat. Och den typen av känslomässigt samspel med barnet sätter man åt sidan när man har sin kalender och tider och telefon som ringer.

— Man ska inte lära sig att amma ofta, eller göra si eller så, utan släppa på de alldagliga kraven, ge sig tid och möjlighet att vara lyhörd för sitt barn, så får barnet bestämma. Barnet ska ju känna att det är sett, uppmärksammat, lyssnad på. Amningen är bara en del. Det räcker inte att amma två gånger i timmen, så löser sig allt. Det gäller att vara tillgänglig, lyssna, ha tid att sätta sig ner. Barn förstår inte klockan, barn förstår inte krav. De vill ha en förälder som finns där, som lyssnar. Det ger inte vårt samhälle utrymme för. Det är den stora faran.

Att barn tvingas anpassa sig till samhällets krav är ett tema i hans bok. Biologiska behov som amning får ge vika.
— Amning av större barn ger ökat risk för karies anser många och då menar man att man ska inte amma länge. Men barn i traditionella samhällen har inte karies och ammar länge. Istället för att titta på andra faktorer som kosten, så tar man bort amningen. Man tar bort det som stör anpassningen till samhället.

Denna text är en förkortad version av den intervju som har tidigare publicerats i Amningsnytt nr 3/2001.