De senaste tio årens forskning pekar på att vad det nyfödda spädbarnet mest behöver är en moder som ger hudkontakt. Det är inte hennes medvetna omvårdnad eller sjukvården som tillfredsställer barnets behov, skriver läkaren Nils Bergman. I sin rätta miljö kan barnet ta hand om sig själv.

Inom biologi talar man om att däggdjur har olika "livsmiljöer" och att de i sin livsmiljö är fullt kapabla och neurologiskt förprogrammerade att bete sig på ett sådant sätt att de kan tillfredsställa sina behov.

Efter tiden i den första livsmiljön - livmodern - förflyttas ungen till nästa livsmiljö. I denna livsmiljö diar alla däggdjur och de visar bestämda beteenden som leder till diandet. Inom forskningen kring detta har flera spännande upptäckter gjorts. Det är ungen hos alla däggdjur som initierar diandet och i och med detta sätts en serie beteenden igång hos modern som upprätthåller diandet. Hos alla däggdjur har det visat sig att detta samspel är mycket känsligt och stjälps lätt om det avbryts eller hindras.

Om däggdjursungar förflyttas från sin livsmiljö uppvisar de alla en förbestämd reaktionsmönster som har kallats "protest - förtvivlan" respons. Först försöker ungen komma tillbaka till sin livsmiljö. Därefter följer ett förtvivlan läge, där kroppsresurserna sätts på sparlåga. 

Spädbarnets livsmiljö är hudkontakt med modern
Nils Bergman, läkare i Sydafrika, menar att kroppskontakt med modern är det nyfödda människobarnets livsmiljö och att det finns mycket forskning idag från många områden som stödjer detta.

I magen är det moderkakan som står för en del av barnets behov, livmodern skyddar det och håller det varm. Efter födelsen förflyttas då barnet till sin nya livsmiljö, men behoven är detsamma. Precis som övriga däggdjur, är det spädbarnet som initierar diandet, vilket mamman då svarar på. Ett samspel som är känsligt för avbrott och störningar. Människan tillhör också de däggdjur som håller sin avkomma varm med hjälp av sin egen kroppsvärme.

"Protest-förtvivlan" responsen
Om spädbarnet tas ifrån mamman visar det ett "protest-förtvivlan" respons precis som andra däggdjur. Den beskrivs som ett respons som börjar med ett protest läge, där babyn aktivt försöker komma tillbaka till modern. Det efterföljs av ett läge av förtvivlan, då kroppstemperaturen sjunker, hjärtfrekvensen minskar och stora mängder stresshormoner släpps ut i kroppen. När babyn åter kommer i kontakt med modern, ökar kroppstemperaturen och hjärtfrekvensen snabbt. Bergman skriver också att studier visar att barnet i ett protest läge skriker på ett särskilt sätt. Det är ett särskilt rop som forskare spekulerar kan vara avsedd för att väcka gensvar hos andra att återföra barnet till modern.

Hudkontakt med modern är alltså det lilla spädbarnets livsmiljö och amning det beteende som för-programmerats in för denna livsmiljö. Bergman ser som en tredje viktigt ingrediens i detta samspel ett fungerande nätverk bakom mamman som stödjer och möjliggör samspelet mellan mor och barn.

av Cecilia Moen

Nils Bergman är svensk läkare, bosatt i Sydafrika som forskar och skriver kring det han kallar Kangaroo Mother Care. Han anser att även för tidigt födda barn mår bäst av hudkontakt och tror att deras överlevnadschanser ökar. F.n. håller han i en studie där förtidigt födda barn ner till 800 gram hålls mellan mammans bröst istället för att läggas i kuvös. Barnens hälsotillstånd, puls, stresshormonnivå, mm jämförs med en kontroll grupp som ligger i kuvös.