När en Inuit flickbaby vaknar i natten, hålls hon, matas, kramas och blir tilltalad.

"Vilka ord hör hon? De ljud från den som talar i samma utrymme. Hennes mammas röst som uppmuntrar henne att äta. Ord som säger till babyn, om och om igen, att hon kan bestämma när hon vill äta och när hon vill sluta. Ord som bekräftar."

När den lilla flickan ätit klart läggs hon i en ficka i huvan på mammans jacka där hon ligger ihopkurad mot mammans rygg. Efter ett tag börjar flickan att bajsa. Mamman känner det, tar fram henne och håller henne över marken.

 

"Söta lilla baby, bajsa så skönt". Mamman torkar babyns bak och säger "Vacker och rund, är du inte fin och ren". Mammans far kommer fram och tittar på när babyn torkas. Han lutar sig fram, ansiktet nära sitt barnbarns och pratar tyst med henne "Söta lilla fru. Är du min fru? Ja, detta är min fru." Babyns mamma ler och håller upp barnet för att hennes far ska kunna titta på henne. Han säger "Mamma? Ja, du är min mamma". (min översättning)

Så beskriver Hugh Brody i en av hans böcker om jägar/samlar folk, hur livets början kan se ut för en liten Inuit flicka. Med dessa ord hör barnet att det är älskat och får veta att hon är trygg. Inte bara trygg att äta och sova, men trygg att göra dessa saker när hon själv vill.

Inuiterna praktiserar en tro på atiq , en ande/namn, som tillhör en människa och som vidareförs till nästa generation. Flickan i hans berättelse har fått sin atiq från hennes döda mormor. Hon är en älskad baby, men hon är också hennes mammas mamma och hennes morfars fru. En annan kvinna lever igen genom henne. Det betyder att hon är dubbelt och tregånger älskad. Och det betyder att hon måste behandlas med respekt, samma respekt som hennes mormor behandlades med. Det går inte att säga till henne att hon ska gå lägga sig när hon vill vara uppe eller säga till henne att hon är smutsig, eller oduglig på något sätt. Det skulle man aldrig ha sagt till mormodern! När hon blir lite större och leker med en kniv är det ingen som skulle få för sig att ta bort den från henne. Hon "minns" hur den används, även om hennes lilla kropp gör att hon inte är så händig med kniven än. Vad hon än gör, är de andras tro på henne stark att hon gör det hon gör av en anledning och att det finns ingen anledning att avbryta henne.

Genom detta system med atiq blir flickan också mamma till hennes morbror och kallar honom för son. Hon är både kusin och systerdotter till några av de barn hon leker med. Hennes plats i gruppen är både som barn och som vuxen. Hon är både individ och någon i en större helhet. Hon förväntas ta sina egna beslut, ta egna intiativ och vara tydlig med att uttrycka henne behov samtidigt som hon ingår i en stor familj.

Brody skriver om hur systemet med atiq är viktig på flera plan. Dels ger det en kontinuitet mellan generationerna och förlöser en del av den sorg det innebär när älskade familjemedlemmar går bort. Dels ger den en struktur där varje medlem har lika stort värde oavsett ålder eller kön.

Brody skriver att bland jägar/samlarfolk finns det olika sätt att förmedla
denna tro att barnet har ett lika värde som vuxna och att många tror på
reinkarnation av något slag. Jämställdhet är viktigt, för det handlar om
överlevnad. Alla individer måste känna stark samhörighet och samtidigt kunna lyssna på sig själva. Självbevarelsedriften är livsviktig och varje individ är beroende av att den inre livskraften, den egna motivationen, är närvarande.

Vidare bygger deras värld bygger på relationer, till barnen, till varandra, till de resurser de är beroende av. Om dessa relationer inte är respektfulla, kommer allting att gå snett. Sjukdom, jaktmisslyckanden, t.o.m vädret, förstås i termer av relationer. Att ha respektfulla relationer är därför oerhört viktigt.

Vi västerlänningar kan lära oss mycket av jägar/samlarfolk, menar Brody som tycker att deras största bedrift är deras förmåga att leva i jämställda samhällen som samtidigt är individualistiska.

av Cecilia Moen - fotot från 40-talet