Amning efter operation

När jag var gravid hade mina magmuskler skilt sig, på var sida av min navel. Det är inte ovanligt och normalt läker det sig själv, men jag behövde opereras. Jag var rädd för att opereras, rädd för hur det skulle gå för min bebis. Operationen var omfattande, man räkande med att jag skulle behöva tre till sex månader innan jag var helt återställd.

Jag brydde mig inte om att lyssna på dom som tyckte att jag skulle vänja min son vid flaskan, men jag mjölkade fram extra bröstmjölk att ha i frysen, i fall det behövdes. Veckan innan jag åkte in provade min man att ge utpumpad bröstmjölk med kopp.

På sjukhuset bad jag om att få så lite nedsövningsmedel som möjligt, så att min son skulle kunna amma så fort jag vaknade. Jag hade pratat med läkaren så jag skulle få antibiotika och smärtstillande som fungerade ihop med amning. Han var på det klara med att jag hade en sex månaders bebis som bara åt bröstmjölk.

På morgonen när jag skulle opereras hade jag med mig min son ända tills dess jag åkte in i operationssalen. Jag ammade fram till sista sekund.

Medan jag opererades fick min son en kopp med bröstmjölk. När jag vaknade upp la min man honom till mitt bröst. Sen låg vi där tillsammans, jag fick dropp och han fick amma.

Efter fyra dagar fick jag åka hem, med 60 häftstift i magen, ont överallt och kräkningsanfall. Jag reagerade kraftigt mot de smärtstillande medel jag fått. Efter en vecka började jag må bättre. Det var skönt att vara hemma i min säng, att se mina andra barn.

Var inte rädd för att amma genom en svår operation.

av K.T.

Amning efter bröstkirurgi

När min son var sju veckor gammal kände jag en knöl, stor som en ärta, i ena bröstet. Min mamma hade nyligen dött i bröstcancer och jag var livrädd. Efter ultraljudet som visade att någonting fanns där, bestämdes det att jag skulle opereras.

När kirurgen öppnade mitt bröst visade det sig att jag hade en godartad cysta, som kanske hade kommit till pga en mjölkstockning. Det var ingen större fara. Jag blev så lättad! Kirurgen försökte ta bort cystan utan att skada mjölkgångarna. Cystan låg högt upp, ungefär där behåknappen sitter (kanske var det den som orsakade problemet?). Läkaren sa att det skulle inte bli några komplikationer, men han hade fel.

Dagen efter hade jag en knöl stort som ett plommon där cystan tagits bort - mjölken höll på att rinna baklänges. Dagen efter sprack såret upp och började läcka mjölk. Varenda gång jag ammade läckte såret. Kirurgen sa att infektionsrisken var liten pga bröstmjölkens antibakteriella egenskaper, men att jag behövde hålla såret ren och torr. Det var nästan omöjligt. Jag använde kompress och bytte dem jämt. På natten var det blött hela tiden.

Efter en vecka hade såret läkt sig såpass att den nu var bara 2 mm stor. Bröstmjölk forsatte att rinna ut ur detta hål. Huden runt såret var öm från alla plåster. Varje gång jag ammade var jag tvungen att byta kompress och riva loss plåstret. Och med en två månaders baby ammar man ofta.

Läkaren sa till mig att jag skulle avvänja: -Sluta amma. Det kommer aldrig att läka sig så länge du ammar. Och dessutom har ditt barn redan fått de flesta fördelar som amning ger.

Jag kände för att slå honom! Chockad tog jag mig från hans mottagning. Jag ville absolut inte sluta amma.

Jag fick kontakt med en amningsrådgivare som också var läkare. Hon tyckte min första läkare hade gjort en miss som inte kontrollerat knölen innan operationen. Hon föreslog att jag skulle försöka sluta amma på den sidan som var opererad, så kunde vi försöka komma igång med amningen på den sidan igen efter såret hade läkt sig.

Jag försökte. Kålblad, allt. Men det opererade bröstet fortsatte att producera massor med mjölk och det var dessutom mitt barns favorit bröst. Efter en vecka utan att någonting förändrades bestämde jag mig för att amma på det bröstet ändå. Det fick väl läcka hela tiden. Jag hade längtat så länge efter detta mitt sladdbarn, och amning var en så stor del av hur jag var som mamma, att jag inte kunde tänka mig att sluta.

Två veckor senare såg jag att hålet höll på att bli mindre och på kvällen hade den slutit sig. Det läkte sig!

25 månader senare har jag ett fult ärr och ett barn som fortfarande ammar. Jag är stolt över det ärret, det är lite som ett krigsärr. Det är ett tecken hur stark min kropp är och hur otroliga brösten är.

Efter att hålet läkt sig besökte jag min första läkare igen och visade upp mig. Jag ammade min baby medan vi pratade och jag var glad att han hade haft fel.

av C.B-L.