Att i samspelet mellan vuxen och barn vara lyhörd och tillfredsställa barnets behov är viktigt. Men i det ingår paradoxalt att man inte sätter barnet i centrum, menar Jean Liedloff.

Ett utmärkande drag bland jägar-samlarfolk är jämställdhet. Den bygger på en grundläggande respekt för varje individ. I vår kultur ses jämställdhets arbetet och rollen som fysiskt närvarande mor som oförenliga. Men de kan förenas när modern har lika stor respekt för sig själv och sitt eget liv, som hon har för sina barn. I praktiken betyder detta att hon fortsätter med sitt liv, utan att ställa barnet i centrum, men med barnet närvarande.

Barn lär sig genom att titta på

Barn vill lära sig hur man beter sig och det gör de genom att titta på och lyssna till andra individer. När en föräldrar vänder sig mot barnet och gör barnet till centrum, berövas barnet denna upplevelse. Jean Liedloff skriver:

Ett litet barn har behov av att stå mitt uppe i det liv en aktiv person lever, i ständig fysisk kontakt och stimulerat av många av de slags erfarenheter som det kommer att ta del i längre fram i livet. Hans eller hennes roll i vårdarens famn är passiv, med alla sinnen vakna. Han kan då och då glädja sig åt direkt uppmärksamhet, kyssar, att bli kittlad, kastad upp i luften, etc. Men hans huvuduppgift är att vara vittne till de handlingar som utförs av den vuxne eller det barn som tar vård om honom, till vårdarens samspel med andra och till vad som händer i miljön. Denna information förbereder barnet för att inta sin plats bland andra människor genom att det lär sig förstå vad de gör. När denna starka drift motarbetas genom att man så att säga ser frågande på en baby som själv ser frågande på en, skapas en känsla av djup, vanmäktig besvikelse. Det hämmar barnets mentala förmåga. Dess förväntan om en stark, livligt sysselsatt centralgestalt i vars periferi det kan leva, undergrävs av en känslomässigt behövande, servil person som försöker bli accepterad av det eller vinna dess gillande.

Spädbarn som ställs i centrum försöker signalera att det är fel genom att t ex skrika eller vifta ilsket med armarna. Större barn kan försöka pusha föräldrarna genom olika beteende. Barnet vill att föräldern tar kontrollen igen över sitt eget liv.

För att kunna släppa på barnet och koncentrera sig på sitt eget liv måste föräldern lita på att barnet kan ta hand om sig själv.

När det lämnar sin mors knä och börjar krypa och gå omkring i världen bortom hennes kropp, gör det det utan ingripanden ("skydd"). Moderns roll då består i att finnas till hands när det kommer till eller ropar på henne. Det är inte hennes sak att styra dess aktiviteter eller att skydda det från faror som det skulle vara helt i stånd att Själv skydda sig mot om det fick chansen. Detta är kanske den svåraste delen vid en övergång till kontinuumlivet. Varje mor måste lita på sitt barns förmåga till självbevarelse så mycket hon kan. Få skulle kunna låta barnet leka fritt med vassa knivar och eld och hålla till vid vatten när det vill som yequanalndianerna gör utan att ägna det en tanke, medvetna som de är om små barns enorma begåvning för att ta vara på sig Själva. Men i ju mindre grad den civiliserade modern påtar sig ansvaret för sitt barns säkerhet, desto snabbare och grundligare blir det Självständigt. Det vet när det behöver hjälp eller tröst. Det bör få ta initiativet.

Att lita på barnet och låta bli att överbeskydda det eller roa det, kan vara väldigt svårt för en västerlänning som blivit uppfostrad att tro att det bästa man kan göra för barn är att vara självuppoffrande. Men det är en föräldrafälla som känns svår på många sätt. För att lösa den isolering och påfrestning föräldraskapet då kan innebära föreslås ofta att man ska lämna bort barnet för att få lite "vuxen tid" eller "tid för sig själv". Men Liedloff påpekar att det finns en annan lösning - att leva ens liv med barnet närvarande men utan att underordna sig barnet.

Svårt i vårt moderna liv

I dagens samhälle kan det vara svårt att låta barnet delta i ens vardag. Men under den föräldraledighet som finns kan man som föräldrar visa hur livet levs: man städar, handlar och lagar mat, besöker vänner, arbetar med olika projekt, ja helt enkelt lever. Med spädbarnet på armen visar man då vad det betyder att vara människa idag. Och eftersom barnet får den närhet det behöver kan det ägna sin energi åt att observera allt som sker.

Vad man inte behöver göra är köpa baby leksaker och tillbringa timmar med att leka, lirka eller försöka räkna ut vad barnet vill ha eller gå på särskilda baby aktiviteter, menar Liedloff.

Många blir förvånade över hur lugn och uppmärksam en baby blir som behandlas på ett icke-barncentrerat sätt. Men egentligen är det inte konstigt för vem vill vara i centrum hela tiden? Vem trivs när den andra ständigt frågar vad man vill eller underordnar sig det han eller hon tror att man vill ha? Liedloff sammanfattar det så väl när hon skriver att man behöver bara kasta en blick på de miljoner föräldrar på sådana platser som länder i tredje världen för att se hur det kan vara. Där har man aldrig haft "råd" att sluta lita på och förstå sina barn och där lever barn i ett fungerande samspel med arbetande föräldrar.

av Cecilia Moen