Inom zoologi kan djur delas in i två huvudgrupper - de som boar sina ungar och de som bär sina ungar. De ungar som bärs delas in i två undergrupper - aktiva respektive passiva. Bland de passiva tillhör känguru ungen som ligger i en påse på mammans mage. Bland de aktiva hittar man aporna, vars ungar håller sig fast i mammans päls med både händer och fötter.

Människobarnet tillhör de aktiva burna, menar den tyska humanetologen Evelin Kirkilionis, som specialiserat sig i forskning kring bärandet av barn. Bärandet har varit livsnödvändigt eftersom människan levt ett nomadiskt liv under sin utveckling.

Men när människan började gå upprätt förändrades flera villkor för att kunna bära barn, tror Kirkilionis. Tidigare hade barn burits på samma sätt som de fortfarande bärs hos aporna, dvs barnet höll i pälsen på moderns framsida med både händer och fötter. Men fötterna förlorade sin förmåga att gripa i och med att de förändrades till "gå-fötter" och moderns päls försvann.

I evolutionär samspel med förändringarna hos modern utvecklade barnet en ny strategi för att kunna fortsätta vara aktiv i bärandet: det förflyttade sig till moderns höft. När ryggraden förändrades och blev rak, förändrades nämligen även hela bäckenpartiet. Moderns höftben och stjärt stack nu ut på ett annat sätt och skapade ett område som lämpade sig som sits. Barnet utnyttjade detta och med hjälp av lårmusklerna griper nu barnet runt modern. När modern rör på sig håller barnet balansen med hjälp av samma muskler.

Händernas gripreflex förlorade sin betydelse i och med förändringarna. Det vi ser idag hos det nyfödda barnet är en rest av en tidigare instinkt som barnet inte orkar upprätthålla någon längre stund, skriver hon i boken Ein Baby will getragen sein (1999). Den försvinner också kort efter födelsen.

Men något som inte försvinner efter födelsen är den speciella hållning som krävs för att bäras på höften. Det är en ställning där benen är uppdragna i cirka 100 grader och särade i ungefär 45 grader. Denna position antar spädbarnet spontant när det lyfts upp då barnet förbereder sig inför att bli buren. Detta kan man själv se om man lägger barnet på golvet på rygg och sedan böjer sig ner för att plocka upp det. Barnet antar sin bär-postition redan i luften. Barnet deltar aktivt i bärandet och känns inte tung. Men om barnet aldrig bärs, slutar barnet så smånigom att anta denna position. Barnet hänger istället stelt och tungt mot bärarens kropp.

Barn kan även anta denna position på rygg, och Kirkilionis menar att det är en signal barnet ger om att det förväntar sig att bli buret.

Att få anta en antomiskt korrekt hållning och träna upp lårmusklerna ser Kirkilionis som viktigt. Genom träningen av lårmusklerna förbereds barnet

på att gå upprätt. Om ryggen tvingas räta ut sig i förtid kan den skadas . Det är först när barnet börjar gå som ryggraden får sin karaktäristiska utsträckta S-form.

Det optimala sättet att bära barn är när barnet har särade, uppdragna ben, sammanfattar Kirkilionis. För många moderna människor kan höft eller stjärtbärande kännas obekvämt eller obekant. Då kan andra bärsätt användas, under förutsättning att barnet ges möjlighet att anta den korrekta bärpostionen. För den första tiden är famnen den naturliga platsen.

av Cecilia Moen

Kirkilionis har även skrivit om bärande som ett behandlingssätt vid höftluxation. Mer om det en annan gång.