Jag hade just blivit mamma och låg där i sjukhussängen, överlycklig och nyförälskad - i det underbara lilla mjuka knyte som låg i min famn. Jag var sedan en tid tillbaka stor beundrare av den amerikanska författarinnan Jean Liedloff och hennes bok Kontinuumbegreppet och minns hur jag såg fram emot att börja använda hennes boks djupa visdom i mitt moderskap. Ja, man kanske ska kalla det naturfolkets visdom egentligen, eftersom boken är en rapport om de sydamerikanska Yequanaindianernas liv. Liedloff levde i Amazonas djungler tillsammans med detta naturfolk. Yequanas var det absolut lyckligaste folk hon sett och detta tack vare att de aldrig nåtts av civilisationen. Ja, "tack vare" detta, alltså, inte "trots" det. Enligt Liedloff var det nämligen detta folks naturliga, instinktiva och icke-civiliserade sätt mot sina barn som gjorde att de växte upp till sådana harmoniska människor. Jag bara älskade den boken (det gör jag fortfarande) och hade bestämt mig för att följa naturfolkets recept.

När vi kom hem från sjukhuset trotsade min man och jag vårdpersonalens order om att ha kläder på vår son, min lille Tim och jag låg istället nakna tillsammans under vårt duntäcke, för jag visste att han behövde ständig näring från min kropp, både genom huden och genom bröstmjölken. När jag efter tre-fyra veckor var mindre öm, började jag ta itu med hushållsarbetet, och på naturfolksvis bar jag min son samtidigt, i den fina bärselen vi köpt. "Ah! Äntligen kommer han sluta skrika, för nu kommer han få sitt behov av att bli buren tillfredsställt" tänkte jag. Tim hade nämligen skrikit rätt mycket under den tid han låg bredvid mig i sängen, och jag hade trott att det berodde på att han låg för stilla. Yequanaspädbarnen bars nämligen konstant i famnen, från födseln fram tills dess de ville ner själva, och enligt Liedloff var det därför de nästan aldrig skrek.

Sonen slutade inte skrika

Men Tim slutade inte skrika. Han skrek trots att jag bar runt honom i selen. Han slutade om jag svingade honom häftigt hit och dit på ett onaturligt sätt, men inte när jag bar honom på naturfolksvis, lugnt och naturligt. Detta förbryllade mig, jag trodde ju att han skulle tystna nu…
Vår amning började bekymra mig en del också. Jag tänkte till en början att "OK, han ammar väldigt ofta, men han är ju nyfödd och nyfödda ammar ofta", men när han efter flera veckor fortfarande ammade nästan konstant blev jag oroad. Ammade månntro Yequanamödrarna med bara några minuters mellanrum? Nej, det intrycket hade jag definitivt inte fått. Fast det som bekymrade mig mest var att det sätt jag ammade på kändes onaturligt. Det kändes ofta som om det var något annat Tim behövde.

En förmiddag blundade jag, tog ett djupt andetag och tömde min hjärna. Sedan ställde jag mig frågan på nytt "Varför skriker min son?". "Är han våt? Nej, blöjan är snustorr. Hungrig? Nej, ammade och tömde båda brösten för tio minuter sedan. Trött? Nej, vaknade nyligen efter att ha sovit gott hela natten i min famn, som han brukar. Behöver han rörelse? Närhet? Nej, jag går omkring med honom i selen. Är det för tyst eller högljutt omkring honom? Nej, tvättmaskinen och diskmaskinen är på i bakgrunden, och min man och jag småpratar lagom högt. Är han visuellt över- eller understimulerad? Nej, vi har ett lagom möblerat hus, mjukt färgsatt och utan objekt som kan skrämma ett barn. För varm? Kall? Nej, han är alldeles lagom varm. Är jag eller min man spända på grund av olösta konflikter? Nej, snarare tvärtom, vi är både öppna och avslappnade i varandras närhet. Upplever Tim möjligen att jag eller min man inte står på hans sida, vilket barn, enligt Liedloff, behöver känna att föräldrarna osvikligt gör? Nej, om några föräldrar står på sin sons sida, så är det vi. Är han påverkad av gifter? Nej, jag äter hälsosamt, så bröstmjölken är OK, blöjan ger inga utslag och vår luft är ren. Har han någon sjukdom? Nej, enligt läkare är han sjukdomsfri. Är han skadad? Ne…" jag gjorde en paus och tänkte till. "Nej, han är uppenbarligen inte kroppsligt skadad, men… vänta lite… Kan han vara själsligt skadad? Man gråter inte bara när man har ont i kroppen, man gråter när man har ont i själen också!" Detta var det enda alternativ som fanns kvar efter att jag använt uteslutningsmetoden, och verkade också vara det mest troliga.

Trauma från förlossningen

Jag insåg motvilligt att något hade skadat Tim, att det var därför han skrek. Jag visste också mycket väl vad detta "något" var, det hade jag vetat hela
tiden, men bestämt skjutit det åt sidan eftersom varken de talrika informationshäftena eller böckerna vi fått från BVC nämnde det som en möjlig skrikorsak.

Vad var det då som gjorde att vår son skrek så mycket? Jo, visserligen hade ingenting traumatiskt hänt honom efter det att vi kom hem från sjukhuset, men på sjukhuset hade han sannerligen blivit traumatiserad! Han tvingades genomlida lustgas, epidural, konstlad vattenavgång, skalpelektrod, upprepade blodprov från hans hjässa medan han fortfarande var i magen (!), en mamma som kräktes i ett, syrebrist, antibiotika, syntetiskt oxytocin, konstlade krystningar och slutligen sugklocka för att snabbt komma ut. Vi upptäckte dessutom att han haft navelsträngen virad inte mindre än tre varv runt halsen. Som pricken över i:et blev han sedan avnavlad, slemsugen, undersökt, mätt och nålstucken. Det var under dessa omständigheter min son kom till världen, och även om jag själv upplevde min kropps krafter under födseln som något oerhört kraftfullt och positivt, så är jag övertygad om att Tim traumatiserades på grund av alla de ingrepp jag nämnde. Jag tror också att födseln skulle underlättats mycket för både min son och mig om jag vetat hur jag skulle hantera värkarna och fått det känslomässiga stöd jag behövde.
Men det hände två saker innan födseln också. Mot slutet av min graviditet försvann vår älskade katt, och en annan gång ramlade jag i trappan. Bägge dessa händelser chockade mig ordentligt, och jag är säker på att de påverkade barnet i min mage en hel del också.

Nåväl, nu kunde jag ju inte ändra på det förflutna, men jag hade däremot mina aningar om hur jag skulle kunna hjälpa Tim att läka. Jag gick nämligen i terapi under ett par år, eftersom jag mådde rätt dåligt en tid, och det lärde mig hur själsliga skador läks. De läks om man får möjlighet att uttrycka skadornas smärta genom skrik, gråt, raseri och faktiskt även gäspande och skratt, i närvaron av en varm person som inte dömer en. Även kroppsliga skador läker bättre när de får uttryckas på dessa sätt.

"Men din son skrek väl efter födseln, och du säger ju att han skrek rätt mycket när han låg intill dig de första veckorna också?" säger någon. Ja, men det var inte tillräckligt, för han blev avbruten hela tiden. Han behövde få skrika klart, något jag insåg efter mitt möte med den författarinna jag nu ska berätta om.

Solter tror västerländska barn behöver gråta

Min övertygelse om att Tim bar på oförlöst smärta drev mig att börja leta efter böcker i ämnet, för att kunna hjälpa honom läka på bästa möjliga sätt. Jag sökte på internet, och eftersom jag visste precis vad jag ville ha hittade jag det snabbt. The Aware Baby hette boken och var skiven av Aletha Solter, amerikansk utvecklingspsykolog och tvåbarnsmor.
När jag läst den insåg jag att jag älskade den lika mycket som The Continuum Concept. De två böckerna hade mycket gemensamt. The Aware Baby bekräftade min tro på att Tim behövde få uttrycka sig, den lät mig förstå att Liedloff skriver om vad alla barn behöver, men att det kräver ett tillägg hos oss inom den västerländska civilisationen, nämligen mycket tid för att hjälpa barnen läka från våra traumatiska födslar och flera andra västerländska stressmoment, som överstimulering eller allmänt spända vuxna. Eftersom sådana trauman inte existerade i Yequanasamhället, var det inte konstigt att det räckte för deras barn att bli lugnt burna och normalt ammade för att vara tysta. Inte heller var det underligt att sjukvårdsapparatens häften och böcker inte innehöll någon information om sådana trauman som skrikorsak - den hade ju själv en stor del av skulden för dem! För övrigt rekommenderades i dessa häften att man på olika sätt skulle dämpa denna "oförklarliga" gråt, ingenstans stod att man kunde låta den släppas fram.

Ja, jag hade alltså "missbrukat" Liedloffs concept. När naturfolkssättets lugna bärande och ammande inte hade räckt för att tysta Tim, hade jag följaktligen använt conceptet ännu intensivare, svingat min son hit och dit i selen, vaggat honom och hissat honom i tron att han behövde mer rörelse, jag hade också överammat honom, trugat på honom bröstet när inget annat hjälpte, i tron att han - trots att han nyligen tömt båda brösten - kanske var hungrig. Och hans amningsreflex hade förstås gjort att han tagit bröstet och börjat amma, om än på ett sporadiskt och oroligt sätt.

När jag nu läste Solters ord om hur viktigt det var för spädbarn att få gråta ut i någons kärleksfulla famn om de skrek efter att de bytts på och ammats, slutade jag nästan direkt att oroligt försöka kväva min sons gråt. Och vad skönt det var! Vad skönt att få slippa dessa eviga försök att lista ut varför han skrek, slippa letandet efter vilket behov som inte var tillgodosett. Jag förstod nu att det enda behov som inte var fyllt var det att få släppa ut smärtan som orsakats under födseln och tiden däromkring. Jag förstod också hur viktigt det var att han fick leva ut dessa känslostormar i min kärleksfulla famn, och aldrig någonsin lämnades ensam för att skrika av sig. Metoden att låta barn ensamma skrika av sig är det läkande famngråtandets raka motsats. Den är ytterst traumatiserande, och användes, som många kanske vet, som uppfostringsmetod för inte så länge sedan. Barnen skulle lära sig att "inte få sin vilja igenom". Många som uppfostrats med denna metod har som vuxna fått svår separationsångest.

Det har inte blivit något mer svingande, vaggande och överammande i skrikdämpande syfte för oss. Andra skrikdämpare vi använde var överdrivet lekande och sjungande, överdrivet masserande, leksaker och bilder, bilfärder och ljudet av olika hushållsmaskiner. Dem slutade vi också med. Visst hissar, leker, sjunger, masserar och åker vi bil med Tim fortfarande, det är självklart, men aldrig med avsikten att tysta ner honom. Idag ammar jag bara min son när han tydligt visar att han behöver det, och om jag misstar ett skrikbehov för amningsbehov någon gång märker jag det rätt fort, för då ammar han sporadiskt och oroligt, och visar genom att vifta med armar och ben att han behöver skrika av sig istället. Är han verkligt hungrig ammar han lugnt och stillsamt. Jag har insett att min son ammar både på grund av hunger efter mat och hunger efter närhet. Han har dock inget behov av att amma för att "trösta gråt" och heller inte det "starka sugbehov" många föräldrar motiverar sitt nappanvändande med. Bakom vad som verkar vara det senare, döljer sig ett behov av att få gråta ut. Trötthet är inte heller något som orsakar gråt, vad det handlar om är att trötta barn inte orkar tränga bort sin lagrade smärta lika effektivt.

När jag idag bär min son i famnen eller selen gör jag det lugnt och avslappnat, som en Yequanamor, och jag brukar känna hur min panna rynkas när jag ser andra föräldrar hyscha eller vagga sitt barn för att tysta det. Det behövs inte, tvärtom. Det är viktigt att låta barn få släppa fram sina känslor, annars ligger smärtan kvar i dess omedvetna och frustrerar, vilket ger upphov till en uppsjö olika symtom senare. Sådana symtom ser vi överallt hos både barn och vuxna i vår civiliserade värld. Ångest, aggressivitet, destruktivitet, beroenden och psykosomatiska sjukdomar flödar (det förstnämnda var anledningen till att jag själv uppsökte terapeut).

Jean Liedloff menar att dessa symtom beror på att civiliserade människor, till skillnad från Yequanas, inte fått sina naturliga behov tillfredsställda i barndomen. Detta är sant, och innebär att det är viktigt att noggrant ta reda på och fylla alla sitt barns behov, framför allt det att få födas naturligt, men, vilket Aletha Solter understryker, om man nu av någon anledning helt enkelt inte kan fylla vissa av sitt barns behov, vilket ofta är oundvikligt i en kultur som vår, är det viktigt att förstå att dessa skador inte behöver vänta på att få läkas. Redan spädbarnet läker sig själv spontant genom att skrika, under förutsättning att vi ger det kärleksfullt stöd under gråten. Det kan ta en baby månader att göra sig av med sin smärta från tiden kring födseln, men det ger utdelning senare, i form av ett harmoniskt barn.

Själv upplever jag också en djup, nästan magisk samhörighet med min son under känslostormarna, och efter dessa gråtstunder känner jag mig faktiskt förlöst själv. Tänk vad skönt att kunna njuta av sitt barns både skratt och gråt, att få känna att de båda gör gott! Att låta min son få uttrycka sig fullt ut när han har ont i kroppen eller själen har blivit en självklarhet för mig, och är en viktig del av mitt föräldraskap. Denna min inställning stärks också för var dag som går, när jag ser hur läkande det är för Tim; han har utvecklats till en otroligt varm, levande och harmonisk liten pojke.

av Anni Stahel

Aware Parenting Institute Solters hemsida