I omkring två miljoner år fungerade människan framgångsrikt, trots att hon var samma djurart som vi själva. Hon hade utvecklats från apa till människa som jägare och samlare med en effektiv livsstil som, om den hade fortsatt, kunde ha klarat henne förbi många miljonårsdagar. Som det nu är, är de flesta ekologer ense om att hennes chanser att överleva ens ett sekel till minskar med varje dags aktiviteter.
Men under de korta årtusenden som gått sedan hon förirrade sig från den
levnadsväg som utvecklingen anpassat henne för, har hon inte bara förstört naturens ordning på hela planeten, hon har också lyckats bringa det högt utvecklade sunda förnuft som lett hennes uppträdande genom alla dessa tidsåldrar i vanrykte. Mycket av det har underminerats först nyligen då de sista gömslena för vår instinktiva kompetens letas fram och utsätts för vetenskapens oförstående blick. Allt oftare kortsluts vår medfödda känsla för vad som är bäst för oss genom misstro medan intellektet, som aldrig har vetat mycket om våra verkliga behov, bestämmer vad vi skall göra. Det är till exempel inte det logiska tänkandet som skall avgöra hur ett spädbarn bör behandlas. Vi har haft ytterligt exakta instinkter, förfarna i varenda detalj av ett barns vård, sedan långt innan vi förvärvade någon likhet med Homo sapiens. Men vi har sammangaddat oss och förvandlat denna gamla kunskap till en så fullständig förvirring att vi nu sysselsätter forskare på heltid med att klara ut hur vi bör uppträda mot barn, varandra och oss själva.

Så börjar kapitel 2 i boken Kontinuumbegreppet: sökandet efter den
förlorade lyckan. I den beskriver författaren Jean Liedloff sin tid hos en indianstam i Sydamerika. Hon la märke till hur annorlunda de behandlade både sig själva och sina barn samt hur lyckliga och harmoniska de var. Barnagråt, trots, familjebråk och våld förekom inte i deras liv. Hon kom till en insikt om att människan har ett naturligt beteende som har gått förlorad i vår kultur. Sedan boken kom ut 1975 har den påverkat miljoner föräldrar i Väst att närma sig något som har kommit att kallas kontinuum föräldraskap eller naturligt föräldraskap. Med ordet kontinuum syftar Liedloff på vår evolution - den långa kedja av erfarenheter som tillhör vår djurart och som format oss. De upplevelser som vi anpassar oss till blir en del av våra medfödda förväntningar.

Evolutionsprocessen är ytterst långsam. Den tid vi har levt i vår
nuvarande "civiliserade" samhälle har varit alltför kort för att vi
biologiskt och psykiskt har kunnat anpassa oss till den. I grunden är alla
människor fortfarande "stenåldersmänniskor", med förväntningar och
färdigheter som utvecklats under 100 000-tals år.

Spädbarnets medfödda förväntningar

Liedloff menar att de medfödda förväntningar som finns hos spädbarn är bl.a. en icke-traumatisk födelse, ständig kroppskontakt tills barnet själv rör sig bort från famnen samt fri tillgång till bröstet med självavvänjning.
I famnen upplever barnet ett tillstånd av lycka och närhet. Det är
framförallt bristen på denna upplevelse, som Liedloff kallar "in-arms" fasen som gör oss västerlänningar till så olyckliga människor, ständigt längtande efter något som ska fylla det tomrum som finns inom oss.

Den enda verklighet som barnet kan uppleva, eftersom det är det djur som det är, baseras på förutsättningen att det är något rätt, gott och välkommet. Utan denna övertygelse förlamas en människa i vilken ålder hon än är av brist på självförtroende, på en fullt utvecklad självkänsla, på spontanitet, på älskvärdhet. Alla spädbarn är goda men kan själva bara veta det genom hur de speglas av omgivningen, av det sätt på vilket de behandlas. - - - Att man är som man skall vara (rightness) är den grundläggande känsla för det egna jaget som är den riktiga för individerna av vår art.

När barnet når krypålder börjar det självmant röra sig ifrån modern ut i
världen. Det finns en stark förväntan om att mamman ska finnas kvar som bas att utgå ifrån. Modern håller sig passiv och lägger sig inte i barnets
rörelser. Liedloff skriver mycket om hur överbeskyddande har en negativ
effekt på det utvecklande barnet:

Som alla djur har det stor självbevarelsedrift och en realistisk
uppfattning om sina möjligheter. Om dess sociala instinkter uppfångar en
antydan från modern om att det förväntas låta henne svara för dess trygghet, är det samarbetsvillig och gör det. Om barnet ständigt övervakas och styrs i den riktning som modern tycker att det bör gå, medan hon hejdar det och springer efter det när det följer sina egna vägar, lär det sig snart att sluta ta ansvar för sig själv...

Liedloff beskriver hur även små barn hos Yequanafolket tar hand om sig
själva och att de vuxna litar på att barnet klarar av sin miljö.

En vardag inriktad på livet

Tiden i famnen är också en tid då barnet passivt deltar i livet runt omkring
det. Modern, eller den som bär barnet, sysslar med sitt. Barnet får vara med i händelsernas centrum, men slipper att vara centrum för allas
uppmärksamhet. Att ställa barnet i centrum är bakvänt, menar Liedloff, som beskriver hur det gör både barnet och den vuxne illa.

När en förälder ägnar hela sin dag åt barnavård, är det inte bara sannolikt att hon/han blir uttråkad och tråkar ut andra, utan det är också troligt att den vård som ges är föga hälsosam. Ett litet barn har behov av att stå mitt uppe i det liv en aktiv person lever...

Västerlänningar skulle må bra av att börja se barnskötsel som en
icke-aktivitet, menar Liedloff. Hon föreslår att man istället kan ta med
barnet i det liv man lever som en "Självklar sak".

Barn behöver inte uppfostras

Men det som boken framförallt tar upp är den annorlunda attityd som finns
hos "primitiva" folk om deras barn. Hos Yequana-folket utgår man från att
barn är sociala varelser. Det finns ingen anledning att uppfostra dem eller
ändra på dem på något sätt. Det är denna attityd som är grund- förutsättningen för den harmoni som råder hos dem.

Att bestämma vad en annan person bör göra ingår inte i yequanas förråd av beteenden, vilken personens ålder än är. Man är mycket intresserad av vad var och en gör, men har ingen lust att påverka - för att inte tala om
tvinga - någon. Ett barns vilja är dess drivkraft. - - - Ett barn får inga
order som strider med dess egna böjelser när det gäller hur det ska leka,
hur mycket det skall äta, när det skall sova och så vidare. Men när man
behöver hjälp av det väntar man att det lyder omedelbart. Befallningar som "Hämta vatten!" , "Hugg ved!" , "Räck mig den där!" eller: "Ge lillen en banan!" utdelas utifrån samma förutsättning, den medfödda socialiteten, i den säkra vetskapen om att barnet vill hjälpa till och delta i sina anhörigas arbete. Ingen ser efter om barnet lyder - man tvivlar inte på dess samarbetsvilja.

Tanken att det finns en medfödd socialitet i barn går tvärtemot den barnsyn som finns i västvärlden. Liedloff beskriver att oavsett uppfostringsmetod - hot, utskällningar, resonemang eller belöningar - finns en inrotad tanke hos oss i västvärlden att ett barns impulser måste tyglas för att barnet ska passa in i samhället. Just denna tanke att socialitet är något medfött är det som vi i väst upplever som mest främmande i kontinuumsamhällen menar Liedloff.

Vi är skapta för att vara lyckliga

Genom att börja behandla oss själva och våra barn mer i enlighet med vår
natur kan vi bli lyckligare, tror Liedloff.

En stor del av vår tragedi ligger i att vi har förlorat känslan för våra "rättigheter" som medlemmar av människosläktet. Vi finner oss inte bara resignerat i att bli uttråkade, utan också i otaliga andra kränkningar av det som vi har kvar av vårt kontinuum efter spädbarnsålderns och barndomens härjningar. Vi säger t ex: "Det är grymt att låta ett så stort djur leva i en lägenhet i stan", men vi talar om hundar, aldrig om människor, som är ännu större och känsligare för sin omgivning. Vi tillåter att vi bombarderas med buller från maskiner, trafik och andra människors radioapparater, och väntar oss att bli ohövligt behandlade av främlingar. Vi lär oss att vänta oss att våra barn skall förakta oss och våra föräldrar irritera oss. Vi finner oss i att leva i gnagande osäkerhet inte bara vad beträffar vår egen förmåga i arbetet och på det sociala planet, utan mycket ofta när det gäller vårt äktenskap. Vi tar för givet att livet är hårt och tycker att vi har tur som får den lycka vi får. Vi betraktar inte lycka som en medfödd rätt, och inte heller väntar vi oss att den skall innebära mer än frid eller belåtenhet. Verklig glädje, det tillstånd i vilket yequanas tillbringar en stor del av sitt liv, är ytterligt sällsynt bland oss.

av Cecilia Moen

Ovanstående artikel har tidigare publicerats i tidningen Åter. Vi vill passa på att rekommendera denna skrift:

Åter - forum för självförsörjning och alternativt boende på landsbygden