Klockan är 01.00 på natten. Sitter i familjens egna rum. De bor i kollektiv och delar de flesta andra rummen med andra. Här är lugnt och stilla, familjen Sara och David föder barn. De har valt att föda i sitt hem för att de är tryggast där. Det är natt och rummet är bara upplyst av några stearinljus.

Bredvid mig sitter min kollega och virkar på en mössa till bebisen. Sara möter värkarna fint, hon får en just nu. Hon böjer sig fram över sängen och andas ytligare. Hon får massage av sin man. De är så fina, och jag känner mig så lycklig. Tänk att få vara med om det här.
Nu är värken över, den var lite längre nu.
-Det börjar kännas som om det trycker neråt, säger Sara.
-Det är bra, svarar Sofia, min kollega.
-Ja, svarar Sara och ler, det är så fint att…

En ny värk tar över. Den är kraftig och Sara ställer sig på knä. Hon låter, ljudar, mörkt och dovt, precis som man ska då man föder barn. Sofia fortsätter att virka och David håller om Sara.
-Det är så skönt att få vara hemma! fortsätter Sara och ser på sin man. Men den här värken var fruktansvärt stark. Ska försöka med dykmetoden nästa gång. Ni måste hjälpa mig om det behövs.
Jag erbjuder dryck, söt saft för energins skull. Sara dricker ivrigt.

Sedan blir det en kort stund av vila. Den känns dock ganska lång. Sara lägger sig i Davids famn och han lutar huvudet mot en kudde. De slumrar till en stund, för att strax efter möta ännu en värk. Sara står på knä och lutar sig fram mot sängen. David finns vid hennes sida. Hon vill ha massage, hon är rak och tydlig i sin kommunikation. Kanske börjar hon krysta snart? Hon visar VAR hon vill bli masserad.
-Där, säger hon. Inte så hårt, och bara under värken! David gör som han blir tillsagd. Sofia virkar på mössan som strax är klar och jag bara njuter över att få vara där, i detta här och nu.
-Det känns som om barnet är på väg, säger Sara. Kan det vara så?
-Det vet du bäst själv, svarar Sofia.

Sara känner efter om hon kan känna huvudet.
-Jag känner vårt barn, säger hon och ler. Han är snart här.
-Får jag känna? frågar David och Sara nickar. Vi går ut i köket och förbereder peanger och sax som ska kokas. Sedan går vi tillbaka igen.
-Jag känner mitt barn!!! säger David. Det är inte klokt. Han är ju inte född än. Vad häftigt! Undrar vad det är för färg på håret. Han avbryts av ännu en värk, då han ger massage efter order. Det är order som gäller nu. Sofia tittar upp från virkningen. -Nu är det nog nära, viskar hon till mig och ler. Tror du inte det?
-Jo, svarar jag. Det är det nog. För jag har varit med om förlossningar som tar mer tid än man tror. Får jag virka lite på mössan?
-Ja, det är din tur nu, svarar Sofia. Sedan ger hon både Sara och David dryck, och torkar av deras pannor. Det är så fint att se. Man undrar varför inte alla får uppleva detta fantastiska.

Nu kommer en högljudd värk. Sara dyker ner i värken och ljudar. Hon klarar det mycket bra. Hon tittar på mig.
-Ska jag krysta?
-Det känner du bäst själv, svarar jag. Det är inte bråttom.
Sofia lyssnar på barnets hjärtljud. Det låter bra.
Då nästa värk kommer hinner inte Sara möta den. Den gör så fruktansvärt ont att hennes läte blir gällare.
-Se på mig, säger jag och får ögonkontakt med Sara. Du klarar det fantastiskt bra. Och i nästa värk känner Sara efter hur ont det gör, hon är modig, hon vågar gå igenom skärselden.

David får under tiden massage av Sofia. Han har hållit på länge nu, 26 timmar. Han är trött och behöver lite omvårdnad. David går sedan fram till Sara och kysser henne, först på munnen och sedan på magen. Han lägger huvudet mot magen och lyssnar till fosterljuden. De låter bra, tycker han. Sofia frågar om hon får lyssna också. Hon hör bättre med tratten. David tycker att hjärtljuden är så långt ned och svårare att höra nu. Sofia håller med.

Sofia sätter sig vid mig. Jag slutar att virka, då babymössan är klar. Vi sitter här på trägolvet, det är så lugnt och stilla och ett barn håller på att födas. Ett ljus har brunnit ut och Sofia sätter i ett nytt. Sara vaggar nu fram och tillbaka, hon står fortfarande på knä, framåtlutad mot sängen. En ny värk kommer, vi är här och nu, det finns inget annat i världen för oss just nu, Sara vill ha ögonkontakt och vi bekräftar att allt är väl. Hon ler mitt under värken.

Och utan att vi direkt sett henne krysta glider ett litet huvud och en liten kropp ut och ner på kudden mellan hennes ben. Pappa välkomnar barnet med en puss och mamma vänder sig om och sätter sig i hans knä. De tittar på sitt mästerverk och säger:
-Välkommen. Först rör de försiktigt vid barnets kropp och söker ögonkontakt. Barnet ger dem det och förmedlar massor med visdom, så känns det. Vi är så lyckliga allihop som fått vara med om detta fantastiska.
-Är det Johan som har kommit? Frågar Sara. De vet ännu inte om det är en pojke eller flicka. Pappa nickar. Och visst är det det. En fin gosse har fötts. Johan är hans namn. Klockan är 02.13 och det är onsdag.

Välkommen.

av Sofie Andrée

Länktips:
Sofies hemsida
Föda Hemma föreningen