Det intressanta med denna teori är att det tycks bara vara tillämpbart på västerländska barn. Istället för att se detta som ett allmänmänskligt beteende kan man därför fråga: Är detta beteende en följd av det sätt västerländska barn behandlas? Vilka allmänmänskliga behov uppfyller "övergångsobjektet" egentligen?

Ett spädbarn har en förväntan på ständig kroppskontakt med andra människor, i första hand modern. Detta har humanetologisk forskning visat, forskning som ser människan ur ett evolutionärt perspektiv. Men västerländska spädbarn lämnas ensamma långa stunder från tidig ålder. Föräldrarna, och då i synnerhet modern, som förväntas finnas till hands hela tiden överger alltså i praktiken barnet. Den ofattbara ensamhet som barnet då känner hanteras bl.a. genom att barnet överför en del av sina behov till ett materiellt objekt. Nallen i sängen ersätter sällskapet av andra levande kroppar, nappar, snuttfiltar, m.m. ersätter mammans bröst.

För många västerländska barnpsykologer verkar tanken att ett barn vänder sig till ett objekt för att få tröst och sällskap rimlig, eftersom det är så vårt samhälle ser ut. Men att ta steget därifrån till att anse att detta är ett sunt beteende och att barn som inte uppvisar detta beteende saknar något i sin utveckling, är att se det hela bakvänt. Användning av övergångsobjekt är en försvarsmekanism som dämpar barnets smärta över sin egen ensamhet.

Liedloff skriver bl.a. om detta med att ge barn surrogat till de upplevelser de egentligen kräver i boken Kontinuumbegreppet:

De saker som placeras inom räckhåll är avsedda att någorlunda motsvara sådant som det saknar. Traditionen föreskriver att leksaker skall fungera som tröst för ett bedrövat spädbarn. Men på något sätt gör den det utan att erkänna bedrövelsen.
Först och främst har vi teddybjörnen eller någon liknande mjuk docka "att ha i sängen". Den är avsedd att ge barnet en känsla av att det ständigt har sällskap. Den intensiva bindning till dem som ibland så småningom uppstår, uppfattas som en förtjusande barnslig nyck, i stället för ett akut bristsymtom hos ett barn som hänvisas till att klänga sig fast vid ett dött föremål i sin hunger efter en följeslagare som inte överger det. Vickandet på barnvagnen och vaggor som gungar erbjuder en annan ersättning. Men rörelsen är ett så klent och klumpigt surrogat för att hålla barnet i famnen att den inte gör mycket för att stilla den isolerade babyns längtan. Förutom att denna mekaniska rörelse är otillräcklig, förekommer den inte heller så ofta. Det finns också leksaker som hängs upp över sängar och barnvagnar och som skramlar, klirrar eller klingar när barnet rör vid dem. Det är ofta föremål i glada färger som är uppträdda på ett snöre och ger barnet något annat än väggarna att titta på. De fångar verkligen dess uppmärksamhet. Men de byts ut med långa mellanrum, om det över huvud taget sker, och fyller inte ens någorlunda det utvecklingsmässiga behovet av varierande visuella och auditiva upplevelser.

av Cecilia Moen