Ibland kan man se i föräldratidningar och liknande en intervju med någon "expert" som menar att redan tidigt ska man akta sig för att trösta med brösten. Barnet är inte hungrigt, menar de och därför ska man hellre använda sig av andra tröstformer, som att klappa, tala lugnande till barnet, osv.

Varför rekommenderar de att undvika bröstet? Själva sugandet har en lugnande funktion. I bröstmjölk finns ämnen som verkar smärtstillande, perfekt när barnet ramlat sig lite eller håller på att få en tand. Där finns också antikroppar som kan bekämpa den infektionen som ger barnet ont i öronen. I bröstmjölk finns så mycket, att man har ännu inte hunnit kartlägga allt....

Men även utan all denna forskning räcker det att se barn tillsammans med sina mammor för att inse att det finns inget som tröstar lika bra som bröstet. Varför låta bli något som fungerar så bra?

av Cecilia Moen

Trots alla problem, frustrationer och motstånd (hos andra) som jag mötte under amningen, så visade sig amning vara det som underlättade jobbiga övergångsperioder. Jag hade ingen aning , innan jag fick barn, att amning kunde fortsätta även EFTER att jag slutat producera mjölk. Vid 2 1/2 år vill min son fortfarande amma det första han gör när jag hämtar honom från dagis eller när han kommer hem efter att ha varit med sin pappa i två dagar. Ibland störde det mig att det första ordet han sa till mig före "hej" var "tutte!" Men jag förstår att det är hans sätt att närma sig mig och säga "hej". Någonting bortom trösten i kramar och pussar sker i berörandet och sugandet av bröst.

En gång ramlade en högtalare ner från väggen på hans huvud och gjorde ett djupt sår. I rummet brevid hörde jag hur det brakade och han skrek. När jag kom inrusande såg jag att han låg på golvet alldeles blodig och hysteriskt gråtande. Jag tog upp honom, ringde efter en vän, försökte trösta honom och ringde sjukhuset. I min egen panik glömde jag bort att amma honom och han slutade inte att skrika förrän jag kom ihåg. Då blev han tyst! Vid det laget min vän dök upp, log min son, fortfarande blodig, fortfarande i behov av sex stygn, men tröstad. Jag kommer aldrig att glömma bort kraften i amningen igen.

Efter seperationen från min man, och återgång till heltidsarbete försökte jag att upprätthålla min mjölkproduktion genom att pumpa, men gav upp när jag insåg att jag inte kunde pumpa tillräckligt ofta för att producera mer än 20 ml åt gången. Motvilligt tänkte jag, det här är slutet, det går inte... Till min förvåning fortsatte min son att amma. De få droppar som fanns där tycktes fortfarande vara av intresse för honom.

Amning är en del av vår "hej-ritual" och en del av nattningen också. Och som tröst när han ramlat och slagit sig. Vi har gått igenom en skilsmässa, flyttat flera gånger, haft cancer i släkten, arbetslöshet, nytt heltidsjobb och resor. I allt detta har han varit en sån glad liten kille. Jag tror att det delvis beror på amningen.

av K.L.