Har du någon gång haft en känsla av att ha gjort någonting som var helt fantastiskt och du kan inte förstå varför alla inte gör likadant? Så kändes det för mig efter att vårt andra barn, Julianna, föddes hemma i vårt kök.

Mitt namn är Peter och jag och min fru Annelie bor i Göteborg som är hennes hemstad. Jag är nysvensk och flyttade hit från England för fyra år sedan. Tidigare bodde vi i Stockholm och Joshua, vår son, kom till världen på Södersjukhuset (SÖS) i april 1996. Hans födsel var inte som jag och Annelie hade hoppats på, även om jag - efter att har lyssnat på andras födelseberättelser - tror att det var en "normal" sjukhusförlossning.

Men är det normalt att må dåligt under förlossningsloppet? Att den otroliga stund när livet kikar fram för första gången - det mest existentiella moment två föräldrar kan uppleva tillsammans - ska vara full av ångest och lidande? Eller kan det vara en häftig och givande erfarenhet som man kan få styrka och glädje av? Jag började fundera.

På sjukhuset är man patient

Två år senare var vårt andra barn på väg. Annelie var mycket bestämd med att vilja föda helt naturligt, men i Göteborg finns inte längre någon ABC-avdelning, så vi besökte de två vanliga förlossningsavdelningar på två olika sjukhus. Vi besökte dem med tanken på att vi måste välja en av dem, men efter dessa besök förstod vi åtminstone en sak: att det skulle vara omöjligt att föda naturligt på ett sådant otroligt onaturligt ställe som ett sjukhus. Utgångspunkten är tydlig, man är patient fast man inte är sjuk. Snacket på rundvandringen handlade om de medicinska hjälpmedel som erbjuds och all bedövning man förmodligen kommer att behöva när allting börjar gå åt skogen. Att en kvinna kan klara det själv, så som hon är skapad, kom inte med i bilden. Så kändes det för mig i alla fall.

Pappan är för det mesta i vägen

Jag ställde frågor om saker som var viktiga för mig: Var sover pappan natten efter förlossningen? "Det finns inga sängar för pappor men du får gärna sova på en förlossningssäng bredvid mamman!" Vad finns det för mat på sjukhuset? "Vi har ingen mat till papporna, de får åka hem eller beställa en pizza eller något. Vi hade mat till papporna förut men de åt alldeles för mycket, så vi var tvungna att sluta med det." Jag försökte se positiva saker i sjukhuset, men jag hittade inga. Det var inte alls trevligt eller inbjudande och jag fick intrycket av att pappan för det mesta stod i vägen för den jobbande sjukhuspersonalen.

Jag minns från när Joshua föddes att tiden strax efter förlossningen var mycket känslig. Jag hade en oemotståndligt vilja att vara med min kvinna och vårt nyfödda barn, att ta hand om dem, skydda dem och börja lära känna min son. Jag kunde aldrig tänka mig att åka hem och inte vara med. De behövde mig och jag ville inte missa en sekund av denna häftiga högtid.

Föda hemma enda alternativet

Efter besöken på sjukhusen kom vi fram till det enda valet vi hade: att föda hemma. Vi har en vän Helen som födde sitt tredje barn hemma, så Annelie pratade med henne ganska mycket. Jag kunde ingenting om hemförlossning eftersom det aldrig talas om det. Jag började läsa om homebirth på Internet, och efter bara några minuter hade jag hittat många hemsidor med information om hemfödslar. Jag tog fram en pärm med undersökningar, rådgivning, födselberättelser med mera. Det kändes bra att vara påläst och diskutera med Annelie om undersökningar och attityder i andra länder.

Vi tog kontakt med Helens barnmorska Agneta och bjöd hem henne. Agneta är ganska känd eftersom hon har hållit på länge med hemförlossning och mött mycket motstånd från huvudläkare och myndigheter. Men trots många svårigheter har hon fortsatt att kämpa och är en mycket vis och erfaren barnmorska.

Agneta berättade om sina egna erfarenheter som hembarnmorska och vilka fördelar man upplever genom att vara hemma. Hon berättade också om eventuella komplikationer som gör att man åker till sjukhuset och att hon i så fall skulle följa med och vara med Annelie hela tiden. Men av 50 hemförlossningar hade hon åkt till sjukhuset bara två gånger. Hon säger att utgångspunkten hos de kvinnor som föder hemma är anledningen till att det går så bra. De mår bra i själen därför att de vågar lita på sin egen kapacitet och ta ansvar själv. Sedan väljer de en omgivning och ett sällskap där de känner sig mest tillfreds. Om Annelie skulle bli sjuk så skulle vi åka till sjukhuset - inte annars. Man får också vara beredd att stå för sitt beslut om det inte går bra förstås. Det är livet, det finns lite risk i allt man gör, man utsätter sig för risker om man kör fort och under stress till sjukhuset.

Lika säkert att föda hemma som på sjukhus

Men det måste vara mer riskabelt att föda hemma, eller hur? Svaret är nej.
Det finns inga publicerade undersökningar som visar att sjukhusfödslar är säkrare än planerade hemförlossningar. Istället ser man psykologiska fördelar bland kvinnor som föder hemma, och en lägre frekvens av skador och infektioner. Dessutom kan man se en drastisk skillnad i behovet av medicinska ingrepp under förlossningar, till exempel kejsarsnitt, klippning, igångsättning och sugklocka.

Vi lärde känna Agneta väl inför förlossningen och skapade en bra kontakt mellan oss tre. Detta är nog den största fördelen med en hemförlossning. Man lär känna barnmorskan och hon är med under hela förloppet även om man åker in till sjukhuset. Själv kände jag att min roll skulle bli viktig och att jag skulle vara en aktiv deltagare i mitt barns födelse.

En sak som jag inte hade tänkt på innan, men som var väldigt svårt för Annelie, var hur vi skulle berätta för andra. Hon var rädd för vad andra skulle tycka och ville inte höra vad folk hade för synpunkter, eftersom hon trodde att de flesta skulle vara negativa och nedvärderande. Det stämde också. Efter diskussion bestämde Annelie att vi inte skulle berätta för någon om vår planerade hemförlossning, varken för hennes föräldrar eller våra närmaste vänner. Och så blev det. Jag respekterade hennes beslut och förstod att det var svårare för Annelie att prata om det än vad det var för mig. Det kan vara svårt att simma mot strömmen, och jag upplever att en individualist inte är lika omtyckt som en kollektivist i det svenska samhället.

Födelsen

På det beräknade datumet började födslovärkarna. Vi var så väl förberedda som blivande föräldrar kan vara. Kylskåpet var proppfullt med energigivande mat och dryck, bilen tankad för säkerhets skull och barnvakter förvarnade, liksom grannarna. Vi hade lånat en flyttbar förlossningsbassäng från Agneta som jag monterade upp i köket med god hjälp från sonen Joshua. Senare på eftermiddagen hade värkarna blivit ganska regelbundna, vi ringde till Agneta och sedan åkte jag till svärmor och lämnade Joshua. Det var synd att han inte kunde vara med, men vi hade ingen extra vuxen som kunde passa honom under tiden.

Påfyllning av bassängen och middag tillsammans fyllde den förväntansfulla tiden innan smärtorna började. Då låg vi i sängen och jag höll om Annelie under värkarna och gav henne rygg-massage. Agneta kom vid tiotiden på kvällen, hon undersökte Annelie och pratade lugnt och fint för att stödja och uppmuntra henne. Allt kändes mycket bra. Vi hade tänt stearinljus och satt på lite lugn musik. Vi gick runt i lägenheten och jag höll mig väldigt nära Anne-lie. Hon behövde mycket kontakt och vi höll om varandra under långa perioder.

Kraftiga och smärtsamma värkar började inträffa vid midnatt och vi satte oss i bassängen för att lindra smärtan. Det varma vattnet hjälpte Annelie att slappna av. Jag satte mig bakom henne och gjorde vad jag kunde. Det var egentligen inte så mycket på den praktiska sidan, men jag tror det gjorde mycket på det psykologiska planet. Annelie mådde bra och var på hyfsat humör trots omständigheterna. Efter en halvtimme ville hon upp och gå igen men hon kom inte så långt. När hon försökte resa sig kom en mycket kraftigt värk som fällde henne tillbaka i vattnet. Hon var på knä och höll i bassängkanten, det kom en mycket kraftig värk till och Annelie vrålade så högt att jag blev både chockad och full av beundran. Vilken kraft alltså! Agneta var framför Annelie medan jag var bakom och bredvid henne. Jag rörde vid toppen av barnets huvud för första gången. Vid nästa jättekrystning kom bebisens huvud ut i vattnet och allt var precis som det skulle, jag höll bebisens huvud i mina händer och Annelie laddade inför den sista krystningen. Då - med ett enormt skrik som kom rakt från hjärtat och måste har hörts ända upp till Guds himmel - var Julianna född till världen. Halleluja! A child is born. Annelie tog upp henne på bröstet och vi låg kvar en stund i vattnet med det lilla underverket. Hon var otroligt fin och Annelie var lite extra glad att det blev en tös. Hon hade varit säker på att en pojke till var på väg.

Det hade gått så otroligt bra att jag var både förvånad och lite chockad. Jag var nog inställd på ett 30-timmars maraton igen och var överraskad att allting hade skett så smidigt. Efter vi hade kommit ur bassängen låg vi i sängen alla tre och kramades. Inget störde oss och vi kunde var med Julianna i lugn och ro. Agneta fixade de praktiska sakerna och när vi var beredda vägde vi Julianna och Agneta gjorde den första undersökningen medan Annelie höll i Julianna. Ungefär två timmar efter förlossningen sa Agneta adjö och vi kunde somna in med vårt nyfödda barn. Det var precis som det skulle vara. En mycket vacker stund i våra liv.

Agneta hälsade på dagen efter, tog blodprov på Julianna och såg till att allting var bra med Annelie. Det kändes tryggt och lyxigt att vi fick en sådan otroligt bra omvårdnad i vårt hem. Annelie mådde jättefint och var väldigt stolt. Hon hade inte tagit någon bedövning och var väldigt pigg och glad. Hon hade också berättat för sin mamma och pappa och fick en mycket positiv reaktion.

Varför föder inte fler hemma i Sverige?

Nu har det gått sju månader och livet med Julianna, Joshua och Annelie är mycket spännande. Julianna är en lugn och charmig liten flicka med en underbar utstrålning och med glimten i ögat. Allting är jättefint med henne. Hennes födsel var så otroligt bra att jag hade svårt att förstå varför inte fler kvinnor väljer hemfödsel?

Det verkar som det finns många myter, gamla fördomar och i allmänhet råder en oerhörd kunskapsbrist om hemförlossning. I bl.a. Storbritannien, Holland och Schweiz, finns flera intressanta undersökningar som jämför planerade hemförlossningar med planerade sjukhusförlossningar, på kvinnor med motsvarande social omständigheter. Resultaten visar att det går alldeles utmärkt att föda hemma så länge man är frisk och förbered.

En sak som kanske motverkar i Sverige är att man för stå för kostnaden själv. Ett par veckor efter förlossningen skrev jag till Göteborgs stads hälso- och sjukvårdskansli och bad dem ersätta oss för de pengar vi hade lagt ut. Vår ansökan avslogs utan någon bra förklaring. Jag försökte igen och bifogade kvittot, men med samma resultat. Det kändes tråkigt och orättvist, för de pengar vi ville ha var mindre än hälften av vad det kostar att föda på sjukhus - och skulle alltså innebära en rejäl besparing för Göteborgs sjukvård. (Enligt en artikel i Göteborgs-Posten den 11 maj 1998 ligger den genomsnittliga kostnaden för en sjukhusförlossning på 15000 kr).

Borde vara ett fritt val

Jag tycker att det är väldigt konstigt att kommuner i Sverige inte stödjer hemförlossning och att en kvinna som ville föda hemma måste stå för allting själv. Alla borde ha rätt till ett fritt val när det gäller förlossning. Det ska inte vara knutet till hur mycket pengar man har. Precis som i andra länder i Västeuropa (till exempel Danmark och Norge) borde gratis sjukvård också täcka hemförlossning och inte diskriminera kvinnor som väljer detta.

Jag är helt övertygad om att hemförlossningen var det absolut bästa sättet för oss och vår dotter att börja livet tillsammans, och jag tror att hemförlossning är någonting som skulle passa många blivande mammor och pappor - inte alla, men många. Jag uppmanar alla blivande föräldrar att läsa om hemförlossning och att prata med någon som har fött hemma innan ni bestämmer er för födelseplats. Det är enkelt gjort och kan leda till något ni kan utvecklas från och få mycket glädje av.

av Peter Smith

I dagarna väntas Peter och Annelies tredje barn - hemma denna gång också.

hemförlossning i köket respektive i trädgården foton:John McCormick